Bye, bye Kilo India India, old chap!

12038553_10207901466279242_2901811136622904482_nIdag så lämnade en av klubbens trotjänare landet. SE-KII byter ägare efter ca 14,000h och 60.000 landningar i LFK regi. Det är många som fått sin första flygtur i Ivar, Ivar och det är många som flugit sin första EK.
LAE lade upp en bild på vår Facebookgrupp. Den föreställde Ivar, Ivar som nyanländ maskin år 1989 direkt från Pipers fabrik i USA. SE-KII registrerades i Sverige 89-08-09 av AB Nyge-Aero, Nyköping (lev. YQX-SNN-NYO 89-07-24/25). Nyge använde sedan KII som demomaskin för den nya varianten av Piper PA-28, d.v.s. “Cadet”. 90-04-10  så övergick hon i LFK regi där hon som sagt var flög fram tills idag, den 30 september 2015. 25 år som skolflygplan ställer höga krav på konstruktionen.

304106_230669730323754_354479761_nDet sista året så har Ivar, Ivar flugit på gångtidsförlängning. Motorn var därmed inte godkänd för skolning eller för bruksflyg, men för medlemsuthyrning så godkändes den 100h i taget efter inspektion av vår tekniker. Styrelsen tog dessutom för ett år sedan beslutet att inte byta till en ny motor eftersom det framöver även skulle krävas byta av radio och transponder för att klara kommande regelverk. Under sommaren så flög därmed Ivar, Ivar på de sista 100 timmarna.

Själv så passade jag på att flyga Ivar, Ivar så mycket det gick. Eftersom vi inte längre behövde lägga undan pengar till motorfond så var timpriset bara 950 kr/h. Att kunna hyra ett fullt IFR-utrustat flygplan för under 1000-lappen är svårslaget. Dessutom så fungerade motorn faktiskt mycket bra. Lättstartad och bra dragkraft.

De senaste åren har LFK skurit ner på flygplansflottan rejält. 2013 så såldes SE-LBV till Österrike. 2014 såldes SE-MEV till Frankrike. Nu var det SE-KII tur att fara till Storbritannien. Tre minusposter i det svenska luftfartsregistret. Kanske något för Transportstyrelsen att fundera på? Varför minskar den svenska flottan?

Vår andra DA-20, SE-MEB, är också till försäljning. Vi har en del intressenter, men ännu har inte något kontrakt skrivits på. Samtidigt börjar vi dock att se efter en ersättare till KII och MEB. Enligt den strategi som redovisats på flera klubbmöten så siktar vi in oss på en PA-28 i bra skick för att vid behov även utrusta den med Mode S och 8,33 kHz radioapparater. Vi har tittat på ett antal förslag, men eftersom det är köparens marknad idag när det gäller flygplansaffärer så behöver vi inte ha så bråttom.

Det är lite sorgligt att bli av med en gammal kompis, men som tröst så kommer hon att få det bra. Destinationen är klassisk flygmark. Biggin Hill utanför London. En av de mest berömda flygbaserna under slaget om Storbritannien. Där kommer hon att få ny motor, ett brittiskt registreringsnummer och fortsätta som skolflygplan.

Hmm…man kanske skulle åka och hälsa på Ivar, Ivar och samtidigt ta sig en tur i en Spitfire?

Jakten på bränsle

1111_swift_updateEn av effekterna av vår flytt är att vi numera har tillgång till 91/96 och 100LL till ett lägre pris. Bra för våra medlemmar, då vi har kunnat sänka uthyrningspriserna rejält. Men det försvårar också för besökare då de måste säkerställa att det finns någon medlem närvarande som kan öppna tankstationen och ta betalt för tankningen.

Detta är dock inte ett unikt problem för vår klubb.

Igår så planerade jag att resa ner på Fly’n’Ride i Ljungbyhed i min lilla Colibri. Den har en tank på 30 L och drar ca 12 L/h. D.v.s. jag har möjlighet med ca två timmars flygning om jag ska uppfylla kravet på 45 minuters reserv. Med 80 kt marchfart och lite motvind så var jag därför tvungen att hitta något lämpligt ställe på vägen att fylla upp tanken på.

Jag började med att ringa min kompis Fredrik i Eksjö. Tyvärr så visade det sig vara motortävlingar och fältet delvis avstängt just den här helgen. Fredrik erbjöd sig dock att plocka ut bränsle i en Jeepdunk och att jag kunde landa på den bit av fältet som var användbart, men med tanke på att en Colibris bromsar är mer eller mindre obefintliga så tackade jag nej.

Nu var det fredag kväll och jag började jaga alternativa landningsfält. Först så ringde jag Ljungby/Feringe på deras mobil, men fick inget svar. Jag försökte få tag på F17 för att få PPR för att landa på Värnamo/Hagshult, men det var svårt att få kontakt även där. Växjö svarar enbart på telefon när tornet har öppet och man måste även där ha PPR utanför öppningstiderna och givetvis har tornet inte öppet på fredagskvällar och öppnar först 11 på lördagar.

Nu var enda alternativet Feringe. På lördagsmorgonen så fick jag tag på klubben och var välkommen dit. Problemet är att deras bana går i nord/sydlig riktning och det blåste rakt östliga vindar. Men vädret var enligt uppgift bra.

1h och 25 minuter senare var det dags för landning på Feringe. Det fanns ingen på radio som kunde ge svar på hur starka vindarna var, men de övriga flygplanen landade på bana 01, så jag beslöt mig för att göra det samma. När jag kom ner under trädtoppshöjd så kände jag att det blåste ordentligt. Med en sporrhjulskärra som bara väger 210 kg så var det en rejäl utmaning och det blev inte någon av mina bättre landningar.

När jag taxade in så stod vindstruten fullt utsträckt och visade på rak sidvind. Jag fick hjälp med att tanka och betalade med Swisch. Funkade alldeles utmärkt och det är något som vi ska ta efter även här i Linköping då kortföretagen tar bra betalt för varje transaktion. Jag gick in på flygklubben för att hälsa på och fick en lång diskussion med en tysk pilot som var på genomresa. Han hade stannat i Feringe då vädret söder om Sverige inte såg något vidare ut. Vi pratade bl.a. om hur svårt det var att flyga genom Sverige och Finland på helger då det mesta var stängt samt att det var brist på AVGAS.

På en hylla stod klubbens vindmätare. Riktningsvisaren fungerade inte, men vindstyrkan låg mellan 10-20 kt i rak sida. Min Colibri är godkänd för 11! Jag tog därför beslutet att avbryta min resa ner till Ljungbyhed. Där nere så ligger banorna i öst/västlig riktning och skulle inte medföra några problem, men jag var tvungen att landa på Feringe på vägen tillbaka för att fylla upp bränsle och jag kände mig inte särskilt sugen på en till landning i samma stil.

Sedan var det bara att sätta sig ner i soffan och vänta på gynnsammare förutsättningar. Dessutom trilskade min motor då den inte gillar att startas ljummen. Men till slut så mojnade vinden något och motorn hade svalnat. Den varierade mellan 7-15 kt i rak sida och byarna var inte lika frekventa som tidigare. Jag tog därför beslutet att starta och även fast vinden nog var lite för stark så gick starten bra.

Lärdomen av denna resa är att dels så är det svårt att planera en resa på helgdagar då det är svårt att få bra väderinformation. Men den största lärdomen är att många fält numera kräver PPR i god tid innan en resa och att det, liksom hos oss, kan vara svårt att få tag på bränsle. Nu var detta ändå i södra Sverige där det fortfarande finns gott om fält, men uppe i Norrland så kan det vara ännu svårare att planera en resa.

LFK har via KSAK årsmöte lyft upp ett par viktiga frågor som vi vill att man driver på centralt:

  • Myndighetsavgifter och regelverk
  • Bränsleskatt
  • Tillgängliga flygplatser för allmänflyg

Tyvärr så innebär bl.a. Transportstyrelsens och Swedavias agerande att flygsäkerheten sänks hos allmänflyget. Avgifterna och bränslepriserna resulterar i att folk flyger mindre och därmed är i sämre flygtrim. Hur många olyckor beror på tekniska fel och sjukdomar och hur många beror på pilotfel? De allt färre öppna flygplatserna resulterar i att det blir längre och längre mellan varje punkt där man kan landa och fylla på bränsle och det i sin tur riskerar att piloter tvingas flyga på sina marginaler. I kombination med dålig flygtrim så är de kanske inte ens medvetna om vilka risker de tar.

Jag skulle därför vilja att man på myndighetsnivå mer diskuterar praktisk flygsäkerhet och inte bara certifikat och underhållsdokumentation. Kanske t.o.m. tar fram ett nytt H50P kompendium som belyser just konsekvenserna av dålig flygtrim och ont om landningsplatser och hur man ska bemöta dessa problem.