Tre frågor till Dan Zamcanu

Detta är tredje inlägget i en serie medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Vad fick dig att börja flyga och när var det?

När jag var 15 år fick min pappa på uppdrag från sitt jobb att bygga elektrisk circuiten på en startmaskin för ett stridsflygplan. Han åkte till en militär flygplats och jag fick följa med. Jag var så nyfiken för att jag hade aldrig sett ett stridsflygplan på nära håll. Vi kom in på flygplatsen och vi gick direkt till ett flygplan som var stationerat på plattan. Första intrycket var lukten av jetbränsle, alla flygplan som startade med ett dundrande ljud, luften vibrerade! Sedan spände de fast flygplanet och jag fick sitta i baksits stolen medan en mekaniker visade hur man startar det och andra grejer som jag inte var intresserade av. Det var ett MiG-21 Lancer, dubbelsits.

För mig allt som var i cockpiten framför mig var mest intressant. Det var klart! Jag ville bli stridspilot! Men tiderna var inte en fördel för den branschen, sparande på bränsle, nepotism osv var en klar nackdel för min framtid som stridspilot. Så jag tog en annan väg som inte var ihopkopplat till min dröm. Men inuti har längtan att flyga kvarstått. 

I min familj har pappa varit segelflygare tills en acrobat-olycka inträffades under en flyguppvisning över vår stad, sedan bestämdes han att inte flyga mer.

Vilket är ditt bästa flygminne?

I 2013 fick jag ett presentkort från min syster. Jag skulle spaka själv. Jag har bokat en timme med Göran Brask och den timmen njöt jag varenda sekund. Efter det fick jag en timme till från en vän och jag bokade med samma Göran. Vi flög från Norrköping på grund av bana på Saab var stängd. Jag tog min mamma med mig. Från den dagen har jag insett att min ungdomsdröm kan bli en verklighet. Dessutom sa min fru att hon betalar teorin så jag började PPL kursen året efter. Men på grund av mitt jobb var det svårt att ta ledig så det tog 2 år innan jag blev klar och jag fick mina vingar. Jag har haft mycket duktiga flyglärare som Göran Brask, PA Carlsson och Anders Bergqvist. 

I 2019 tillsammans med andra flygentusiaster på klubben flög jag på en långresa i Baltikum. Mycket lärorik och trevligt sällskap som jag skulle vilja flyga med igen snarast. 

Vad har du för mål kommande året?

Jag hade som mål att slutföra en ATPL kurs som jag började på Volflight i Jönköping i min resa att ha längre och tyngre vingar men hela min fart tvärs bromsades samtidigt med pandemi. Skolan gick i konkurs så jag kunde inte fortsätta med kursen. 

Men en söndag när jag hade jour på klubben träffade jag Iannis. Jag berättade för honom om kursen och mina planer och då frågade han: Dan, vill du flyga commercial flyg eller vad är ditt mål med kursen? Och mitt svar var att jag tänker att flyga mindre flygplan med 1-2 propeller, taxi, ambulans eller något liknande i parallell med mitt jobb. Då sa han att jag har börjat fel och jag skulle börja med att ta IR på klubben, mörker, CPL osv. 

Så mina mål på det här året har blivit att börja IR, att flyga så mycket som det går och Safaritävling.     

Tre frågor till Karin Nyström

Detta är andra inlägget i en serie medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Vad fick dig att börja flyga och när var det?

Det korta svaret är att jag insåg att jag kunde helt enkelt. Jag har alltid gillat att köra och varit intresserad av, men aldrig sådär riktigt insnöad på, alla möjliga fordon/farkoster inklusive flygplan. Funderade med jämna mellanrum på att gå med i Bilkåren och lära mig köra diverse fordon jag tyckte verkade roliga, men att vem som helst som inte var rejält förmögen skulle kunna hålla på med flyg fanns inte riktigt i min världsbild.

Så tog en kollega flygcert. Jag blev jätteförvånad att man kunde göra något sånt och kollade för första gången upp vad det egentligen kostar. När det visade sig vara görbart var det inte så mycket att fundera på. Började PPL-kursen hösten 2015 och certet var klart ett år senare.

Vilket är ditt bästa flygminne?

Väldigt svårt att välja så jag gör som föregående och väljer några stycken. Det jag uppskattar mest med flygningen är frihetskänslan och alla fantastiska människor man träffar i olika sammanhang. Folk som ofta är minst lika insnöade som man själv och inte tröttnar på att prata flyg.

Ett sånt minne är ett träningsläger i precisionsflygning som hölls på Johannisberg under Kristi himmelsfärdshelgen 2018. Jag hade precis börjat tävla och hade inte koll på hur allt fungerade så det var verkligen guld värt att kunna intensivträna en långhelg, både för träningens skull och för att lära känna andra precisionsflygare. Och ibland bara ligga och vila i skuggan av planet och titta på fallskärmshoppare som trillar ner.

Paus på Johannisberg

Något annat jag gillar med flygandet är de kontraster man får uppleva och den ytterligare frihet man får med instrumentbehörigheten. Känslan när man startar i skitväder, passerar upp genom molnen och ut i strålande sol. Eller att flyga ovanför molnen i månsken, helt magiskt!

Ut ur molnen, någonstans över Småland

Bilden är från när vi åkte till Danmark och hämtade OY-UGH, som senare blev SE-LRL. Jag hade en extremt färsk instrumentbehörighet och fick köra IUD till Odense och tillbaka. Lärorikt – jag hade stor nytta av baksätersförarna Nicke och Per W och såklart Jennifer i högersitsen – och det var väldigt kul att kunna få så omedelbar användning av behörigheten.

Sen måste jag nämna att flyga på Sri Lanka, väldigt vackra vyer över djungel, berg och hav. VFR-flygkartor var svåra att få tag på så vi flög efter vägkartor och en liten GPS. Sporadisk radio- och radarkontakt bland bergen.

På väg från Koggala till Sigiriya

Vad har du för mål kommande året?

Ett mål är redan uppnått, att flyga in mig på Bulldog. Rotekursen har precis börjat och att gå klart den är också ett mål. AVA och sporre står på tur men det är inga mål för just i år. Jag försöker begränsa målsättningarna lite, det finns så mycket att göra! Att börja flyga var lite som att komma hem eller hur man ska säga. Äntligen hitta rätt i livet. Och då blir det lätt att man vill ge sig på precis allt samtidigt även om man vet innerst inne att det kanske inte är riktigt realistiskt.

Så förutom en ny typ och rote blir det mest att bli bättre på att flyga det jag redan kan, på de typer jag redan är influgen på – träna navigering, landningar och sånt både för precisionsflygning och FFK-sammanhang.

Delta i tävlingar inklusive SM i Söderhamn, med målet att inte komma sist. För mig är tävlingar mer som extra välordnade träningspass och trevlig semester…

Köra nog mycket IFR för att känna mig bekväm med IMC igen. Förra året blev det väldigt lite flygning i moln och det märktes när det var dags för PC, så i år vill jag träna lite mer på det.

Förmiddagsfika i Örebro

Detta är första inlägget i en serie om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Örebro kvalade inte in på listan över klubbens mest populära resmål. Men det har länge toppat min lista. Jag är uppväxt i Örebro och flyttade därifrån till Linköping 2001, för att plugga på LiU. Om ett par veckor har jag faktiskt bott längre tid här i Linköping än i min gamla hemstad. Att inleda året med en utflykt till just Örebro kändes därför som en bra start.

I mitten av februari flög jag över en isig Hjälmaren och ett snötäckt Örebro, på 3000 fot. Jag såg Vinön, vattentornet Svampen, mina gamla kvarter, flygfältet och Kumlafängelset på väg söderut igen. För att uppnå mitt personliga mål med åtta flygplatsbesök under 2021 blev det så dags att byta överflygningen mot en landning. Efter att ha nämnt idén för Olof, som jag gick PPL-kursen med, bokade vi varsitt plan (IUD resp. LRL) till i lördags. Vi fick även med oss varsin passagerare. Och lite fika 🙂

SE-IUD och SE-LRL innan avfärd. (Foto: Olof Persson)

Tornet i Örebro är sedan coronapandemin mestadels öppet på konstiga tider — tidiga morgnar, vardagskvällar och vissa nätter. På helgen är det stängt. Med PPR från Örebro flygklubb är det dock möjligt att hälsa på även andra tider. Vi ringde numret som står i Svenska flygfält och var varmt välkomna. Jag fick frågan om vi tänkt lämna flygfältet och behövde komma in igen, men det var inte aktuellt den här gången. Jag fick även veta att det finns en gästbok i klubbstugan att fylla i, för att slippa landningsavgiften.

Tidigt på morgonen skickade min passagerare chattmeddelandet “Kan inte sluta nynna på introt till [den tecknade Disneyserien] Luftens Hjältar” — en referens till Monica Forsbergs text “Oyeah, flygplan; Oyo, flygplan; Upp i luften, över stan – kommer våra flygplan”. Det gav mig ett leende. Samtidigt rapporterade Luftfartsverket kortfattat att “AIS/MET-distributionen till Aroweb begränsad”. Det visades ingen METAR, ingen LHP och ingen SWC på webben. (Här behövdes det där leendet.) Via andra verktyg, bl.a. SkyDemon, skapades vi oss en bild av läget. Det var samling på klubben 08:30, för beräknad avgång 09:30.

Vår färdplan, från Linköping till Örebro. (Image courtesy of SkyDemon.)

Från start ESSL till landning ESOE tog det ungefär 40 minuter (jag loggade 44 minuter, Olof 38). Vi gick in via Kumla, fortsatte mot väntläge East och vidare västerut mot fältet. I Svenska flygfält står det “Högervarv bana 19 när TWR är stängt” för Örebro, i AIP uttrycks samma sak som “Utanför ATS öppethållning skall trafikvarv flygas W RWY”. Vi gick över fältet, angjorde höger medvind för bana 19, landade och taxade in via A. GA-parkeringen ligger på norra delen av plattan, precis utanför klubbstugan.

Bildbevis på att vi faktiskt var i Örebro. (Foto: Mattias Pettersson)

Det var några få som rörde sig vid klubben. En av de vi träffade berömde oss för att vi gått över fältet för att ansluta till landningsvarvet istället föra att dundra in direkt mot bas eller final, vilket tydligen inte är helt ovanligt. Vi blev välkomnade in i klubbstugan och packade upp matsäcken; medhavda mackor, kaffe och chokladbollar. Innan vi tog första tuggan passade vi på att skicka in en ny färdplan, för återresan. Det fanns kanske en lånedator men jag och Olof använde våra telefoner. Det blev ungefär en timma på marken innan det var dags för run-up igen.

SE-IUD startar bana 19 i Örebro. (Foto: Oscar Perfect)

På hemvägen tog vi varsin sträckning: jag gick västerut via Fjugesta för att passera Laxå, norra Vättern och över Motala, Olof gick norrut via Lillan (som gammal örebroare vill jag säga “Lillån”, som området heter, men sedan alla prickar försvunnit från kartan får det heta Lillan, Ostra Harg och Aby) och vidare över Hjälmaren, Vingåker och Katrineholm. När Olof annonserade din start, högervarv norrut, och tackade för besöket svarade en av de lokala piloterna, som just kom in via Kumla, att han skulle göra ett anpassat landningsvarv för (jag citerar) “vännerna från Linköping”.

Vi var båda tillbaka på ESSL vid halv ett. Årets första äventyr var avklarat och stora delar av dagen återstod.