Besök hos Östgöta Approach

“Hej, jag heter Mattias och tillhör Linköpings flygklubb. Tar ni emot studiebesök?” Jag och Olof satt på klubben en regnig söndag när vi hade planerat att flyga. Istället blev det en stund i LRL på marken följt av en lååång fika. Det var då jag ringde Östgöta Kontrollcentral (ÖKC) med frågan om möjligheten att komma på besök. Vi hittade ett datum som passade alla och nu har vi varit där.

Jag var så pepp och hade så höga förväntningar inför besöket att jag var beredd att bli besviken. Men gänget på ÖKC överlevererade. Vi blev väl mottagna och fick till och med souvenirer med oss hem. Som grädde på moset var det en vacker höstdag som erbjöd fin flygning till och från Norrköping. Jag samlade massor av energi.

Färdplan från Linköping till Norrköping. (Image courtesy of SkyDemon.)

Vi skickade in en färdplan: ESSL – Gistad – Melby – ESSP. Det tar fyra minuter mellan kontrollzonerna så vi höll oss under Östgöta TMA och valde att inte anropa Approach utan direkt byta frekvens från Saab till Kungsängen. Det beslutet hade vi tagit på förhand, för att testa. Vad tycker ÖKC (som numera tilltalas “Östgöta Approach”) om trafik som väljer att inte ropa när det inte finns krav på det? Det var en av frågorna vi hade med oss.

Från start till landning tog det 15 minuter. Istället för att parkera vid klubben, som är vanligt med våra plan, bad vi om att få ställa oss vid terminalen. Efter att ha svängt in på taxibana Bertil, i slutet av bana 27, dök det upp en följebil som visade oss till vår plats. Bra service. Därifrån var det bara hundra meter till utgången från fältet och sen ytterligare hundra meter till flygplatsens entré. Om vi parkerat vid flygklubben hade det varit drygt tre kilometer att ta oss runt anläggningen till samma plats, vilket tagit längre tid än flygningen.

Östgöta Kontrollcentral sitter i en hus ihopbyggt med tornet på Norrköpings flygplats. ÖKC och flygledningen för flygplatsen är två separata verksamheter, i två separata bolag. ÖKC drivs av Luftfartsverket (LFV). Tornet drivs av privata ACR. Det hade inte slagit mig tidigare att marknaden var konkurrensutsatt, men det hände tydligen 2010. Idag driver ACR flygledning på 17 svenska flygplatser. LFV bedriver lokal flygtrafiktjänst på 16 civila och militära flygplatser och trafikledning vid fyra kontrollcenter. Jag lär mig nya saker varje dag.

Färdplansstrip, den som skrivits ut för vår flygning till ESSP.

Vi flög till Norrköping med SE-MMZ och det dröjde inte många minuter inne på ÖKC innan vi fick “pappersstrippen” som motsvarade vår resa, den som skrivits ut, placerats i en hållare och låg redo för när vi skulle ropa. Men ropa gjorde vi ju aldrig. Så vad tyckte de nu om det? Att ta kontakt med närmsta ATS-enhet, även utanför kontrollerad luft (som t.ex. under ett TMA), är främst en möjlighet för piloten att få trafikinformation och annat stöd. Om vi inte hör av oss vet de inte om vi lyssnar på deras frekvens. Även om man, som i vårat fall, väljer att inte anropa blev vi rekommenderade att i alla fall lyssna. Då kan de påkalla vår uppmärksamhet vid behov. Men ska man ändå vrida in frekvensen är det lika bra att säga “SE-MMZ på färdplan till Norrköping. Vi kommer hålla oss under TMA:t.” Jag vill använda alla hjälpmedel som finns till hands och jag har lärt mig att rösten på radion är en bra kompis.

Vi fick se ett exempel när kontrollen önskat att piloten tagit kontakt, efter start från Saab för färd söderut under TMA:t. Planet hade startat med en förkortad färdplan och tilldelats en av tornets transponderkoder; de har en handfull koder som de roterar. Mängden transponderkoder är kraftigt begränsad och är inte globalt unika, så tornets koder är menade för närområdet. Flera torn har samma nummerserie vilket kan ge upphov till nummerkonflikt. Om två plan med samma transponderkod kommer in i samma luftrum uppstår varningar på radarskärmen och det kan hända att informationen inte visas som vanligt. Om piloten anropat Östgöta Approach hade de fått en ny kod, från en större pool, att använda för sin fortsatta färd.

Olofs ATS-färdplan till Norrköping, mellan de två ut- och inpasseringspunkterna, översattes till: “DCT 5827N01551E DCT 5832N01601E DCT”. Hur vet trafikledningen vilka punkter det är och hur vi tänkt flyga? Datorskärmen intill radarbilden översätter route-informationen till en grafisk färdväg. Det var precis så smart som jag hoppats. Det förutsätter att koordinaterna är rätt inskickade. Under ppl-utbildningen missade jag en siffra för en punkt och blev snart uppringd för komplettering. Risken för just det minskar med en app som SkyDemon, men då tillkommer andra typer av misstag (som jag har egen erfarenhet av).

Radarskärmarna, som är vanliga datorskärmar som på vilket kontor som helst, visar alla som befinner sig i luftrummet. Vi såg IUD och LRL. Vi såg en helikopter. Vi såg flera militära plan. Alla representeras med en punkt mot en mycket enkel och stiliserad bakgrundskarta. Kontrollzonerna är självklart markerade, tillsammans med linjer som indikerade en lång final till aktiv bana. Master och vindkraftverk syns också, även vissa orter och samhällen. Utöver det är det möjligt att aktivera extra lager, som t.ex. övningssektorerna och den klassiska TMA-rundan. Listan med extralager såg lång ut.

Som komplement till momentanbilden på radarskärmen har flygledarna tillgång till flera kraftfulla verktyg. Baserat på nuvarande fart och bäring kan en prediktionsvektor aktiveras för att visa vart en farkost är på väg, med minutstreck. Med två klick har de även möjlighet att se QDM till valfri punkt, utan att vi som frågar behöver använda den fulla fraseologin för pejling (med “sänd för QDM” följt av “1 2 3 4 5”, enligt läroboken). Med två andra klick kan separationen mellan två farkoster följas, för att se avståndet dem emellan och om den ena tar in på den andra.

OP-rummet har sex positioner där flygledare och flygledarassistenter sitter. Jag och Olof fick varsina hörlurar för att lyssna in vid en av platserna. Till höger om oss satt en flygledare som dirigerade trafiken i sektor Linköping, för att sen lämna över inflygningar till Malmen till “vår” position. Jag har tidigare hört militär trafik referera till Channel Charlie — idag var det “vi”. Trafiken kom västerifrån och skulle ledas in på grundlinjen för PAR-inflygning bana 19. Här insåg jag hur mycket som händer i bakgrunden, hur trafiken överlämnas och hur olika enheter synkar med varandra i realtid. Flygledarna visade att simultankapacitet är en av deras superkrafter. Det var fascinerande att se och höra. Emellanåt lyssnade de på två eller tre röster samtidigt och hade till synes inga problem att ta till sig informationen.

Färdplanen från ESSP i kvittoformat, kodad så som den skickas från SkyDemon till färdplaneringsystemet.

När det närmade sig hemfärd smög jag ut ur rummet för att förbereda en ny färdplan på iPaden. Samma som dit men omvänd. Efter att jag tryckt på ’Send’ gick jag tillbaka och hann precis sätta mig ner när jag fick en papperskopia av min färdplan, i form av ett litet kvitto. En av flygledarassistenterna räckte över den. Jag kände inte till den rollen sedan tidigare men såg hur de fick arbetet att flyta på och tillförde magi när flygledaren var fullt belastad. Det kom en fråga över radion som assistenten dubbelkollade med flygplatsen över telefon, medan flygledaren fortsatte sin huvuduppgift, för att sömlöst förmedla svaret när det var utrett 20 sekunder senare*. (Det påminde mig om när karaktären Toby Ziegler i tv-dramat The West Wing fixar fram ett postnumret till Fargo, North Dakota, medan president Bartlet fortsätter prata med Butterball Hotline.) Allt gick så snabbt. Jag log hela tiden och var imponerad av det jag såg.

Vi satt kvar en stund till framför skärmarna innan vi sade adjö. Då fick jag en ny papperslapp, den här gången en kopia av strippen — med transponderkoden förtryckt. Sen var det dags att lämna, gå till vänthallen och bli utsläppt till plattan. ESSP hade öppet till 16:30, vi lyfte 16:26 — på minuten tre timmar efter att vi landat.

Att flyga till och från Norrköping tog 15 minuter i vardera riktning. Olof flög dit, jag flög hem. På tillbakavägen räknade tachomätaren upp 0,3 timmar. Det blev superbilligt — 525 kr. Underbara flygupplevelser behöver inte vara dyra.

Jag och Olof besökte ÖKC den 19 oktober. Den 20 oktober inföll tydligen International Day of the Air Traffic Controller. Grattis i efterskott!

*) Andrew Chaikins bok “A Man on the Moon” beskriver det amerikanska rymdprogrammet. I kapitlet om Apollo 11 finns ett avsnitt om de ’flight controllers’ som tränade inför uppdraget. Jag fastnade för den passagen när jag läste boken för mer än tio år sedan och väljer att dela nu, med tanke på likheterna:

Utdrag ut boken “A Man on the Moon”, av Andrew Chaikin.

Till Borlänge, för att jobba

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Kollegan som hakade på till Avesta flyttade själv till Dalarna vid nyår, så när det var dags för medarbetarsamtal innan sommaren passade jag på att göra ett hemma-hos-besök. Samtidigt uppstod möjligheten att bocka av en ny flygplats: Dala Airport, i Borlänge.

Min kollega bor i Vika, på sjön Runns* östra strand. Vika är ett samhälle med drygt 500 invånare, som beskriver sig själva som “en av de snabbast växande orterna i Dalarna”. Jag förstår varför — jag hade gärna bott där själv. Det är otroligt fint och ligger på pendlingsavstånd (20 km) från både Borlänge och Falun.

För att få ut så mycket som möjligt av besöket planerade vi det som en tvådagarsresa, dit på tisdag morgon och hem igen onsdag förmiddag. Jag hade aldrig tidigare gjort en flygning med övernattning. Det i sig gjorde det spännande. Väderprognosen visade bra förutsättningar flera dagar framåt, vilket gjorde mig trygg att fara.

Under vårens tio timmar instrumentskolning har jag ofta fått höra “och så kursen…” respektive “och så höjden…”, när jag tappat ena eller andra — eller båda. Nu planerade jag för att öva på det, att hålla mig till de striktare kraven som förväntas framöver. På tal om instrument erbjuder Borlänge inflygning med både NDB och VOR. Som extra stöd förberedde jag frekvenserna till alla hjälpmedel.

Färdplan från Linköping till Borlänge. (Image courtesy of SkyDemon.)

Jag kom till klubben strax efter 07:00, men jag var inte först. Ett sällskap var redan på plats för att åka till Ronneby. Jag gjorde daglig tillsyn, satte i motorvärmaren och dränerade bränsletanken. Det här var en kylig morgon i maj. För att ge värmaren en chans att verka svarade jag på några e-post och ringde Borlängetornet, för att meddela att jag var på gång och höra om vad som väntade mig.

Strax efter start frågade Saabtornet om jag önskade högre höjd, för att att sedan lämna över mig till Östgöta Approach en bit innan Östra Harg. Jag hade anmält 4000 fot i färdplanen och bad om just det. På den höjden skulle jag passera under Örebro TMA.

Benet från Vinön till i höjd med Fagersta lades för att kunna följa Borlänge VOR radial 169, med avsikten att sen gå mot inpasseringspunkt Ulvsjön. Vid Vinön hade jag ännu inte fått utslag på instrumentet. Strax norr om Hjälmaren började det rycka i nålen men det var inget som gick att följa. Jag hade ställt in VOR-frekvensen på radio 1 men gjorde nu detsamma på radio 2, samtidigt som jag gick över i GPS mode på radio 1. Wow!

Som komplement till den vanliga kartan erbjuder SkyDemon en “virtual radar” som ger ytterligare ett perspektiv på de luftrum som passeras. (Image courtesy of SkyDemon.)

I höjd med Fagersta börjar den övre och yttre delen av Borlänge TMA. Samtidigt som jag smög in under och styrde kursen mot Ulvsjön så ropade jag tornet. Jag fick klar inflygning bana 32. Jag såg Borlänge snett framför mig. Eller gjorde jag det? Jag fick plötsligt inte ihop geografin. Samtidigt som jag bara såg en stad menade planets två CDI samt Skydemon att jag skulle fortsätta i en annan riktning. Jag hade även rattat in en av Borlänges NDB:er och ADF:en gav mig samma intryck som övrig utrustning. Jag var väl inte direkt vilse, men visste inte riktigt var jag var. Jag valde att lita på instrumenten och aktiverade visuell inflygning på G650:an. Efter några minuter dök Borlänge upp på riktigt. Det var Ludvika som lurat mig tidigare. Båda städerna har en avlång sjö “ovanför sig”, beroende på betraktningsvinkeln. Den höga naturen dolde mitt mål.

Med visuell inflygning aktiverad på GPS-enheten fick jag bra stöd för att svänga in på final och påbörja sjuk längs glidbanan. Det här var en funktion jag nyligen lärt mig och en funktion jag snabbt lärt mig uppskatta.

När jag landat rullade jag vidare in på taxibana Bertil till flygklubbens platta. Den ytan syntes inte så tydligt i Svenska flygfält men var desto mer framträdande på Googles satellitbilder. Jag parkerade vid sidan av en husvagn. Några dagar tidigare pratade jag med klubben om mitt besök och fick OK att ställa mig hos dem. De lät glada att få besökare. Väldigt trevligt bemötande. För att undvika missförstånd och frågor lade jag en lapp i framrutan med mitt namn och telefonnummer och hur länge jag tänkt stå där.

Medan jag taxade såg jag en bekant gestalt utanför staketet. Min kollega, såklart. Det var bara jag och han vid klubben denna morgon. Jag hade fått koden till grinden, så jag släppte in honom så att vi kunde ställa iordning planet tillsammans innan arbetsdagen började på riktigt. ”Är du hungrig?”, frågade han sen. Jag är alltid småsugen på något att äta. Han hade en idé.

Utsikt över Dalälven, från Torsångs café.

Det tar typ 20 minuter att köra från flygplatsen till Vika. Vi stannade knappt halvvägs, på Torsångs café. (Lokalbefolkningen uttalar Torsång utan r och med ett härligt sch-ljud mitt i; det var inte så jag sa första gången.) Vi tog varsin köttbullsmacka med rödbetssallad och satte oss vid ett bord i solen, ett fåtal meter från Dalälven. Vi pratade och pratade, diskuterade och planerade. Efter den stunden vill jag nominera Torsångs café till årets mötesrum, om det finns ett sånt pris. Jag ville inte gå därifrån men knappt två timmar och en påtår senare rullade vi sista biten hem till det nybyggda huset. På vägen plockade vi upp eftermiddagsfika från Susannes lantbröd, i Vika bygdegård. Bullar för 10 kr/st? Ja, tack. Sen dröjde inte inte länge innan var dags för lunchbuffé på Stabergs krog & trädgårdscafé. Där fortsatte samtalen.

Det ingick efterrätt i lunchbuffén på Stabergs krog.

Gjorde vi inte annat än prata och äta? Jo, men det gjorde vi väl? Efter eftermiddagsfikan rullade vi älgfärsbullar och när solen började gå ner blev det en vacker löptur. “Nu hade det varit gott med chips”, sa jag när kom tillbaka. Så då åt vi chips och samtalade ett par timmar till. Så kanske inte så mycket mer än att prata och äta…

Tisdagen var smooth sailing. Även onsdagen började lugnt med blåbärsgröt och Byggare Bob i bokform. Jag hade optimistiskt bokat flyglektion i Linköping vid 13:00 så efter lämning på förskolan och det officiella medarbetarsamtalet var det dags att lämna. Tillbaka på flygplatsen såg vi en Hercules göra ett par inflygningar medan jag förberedde för avfärd.

En Hercules flyger in över bana 32, med SE-IUD ståtligt i förgrunden.

Jag har lärt mig att förvänta det oväntade. Varje flygning innehåller något nytt. Så även denna gång. Efter start började jag stiga mot min marschhöjd på 4000 fot, samma som dagen innan. Ganska tidigt upplevde jag turbulens. Jag har lärt mig att det det blir bättre på högre höjd så jag bad om 5000 ft. Men det blev inte bättre. Det var direkt obehagligt. Jag ville inte vara kvar i luften. Jag hade vänsterhanden på ratten och högerhanden utsträckt mot dörren (som om det skulle hjälpa…) Jag intalade mig själv att det inte var farligt och utvärderade mina alternativ. Skulle jag försöka landa? Vardå? Vända tillbaka till Borlänge? Jag andades djupt samtidigt som jag höll min kurs rakt mot Linköping.

I höjd med Västerås blev det något bättre. Jag beslöt mig för att fullfölja. På 5000 ft passerade jag genom Örebro TMA. Här nånstans skickar jag ett sms till min flyglärare: “Det var hoppigt och skumpigt första biten från Borlänge. Inte så kul att flyga. Just nu funderar jag på att ställa in eftermiddagens lektion.” Så blev det också. Vi ställde in. Vi möttes upp ändå och snackade en stund. Jag fick tipset att gå ännu högre nästa gång, t.ex. FL80. Det tar jag med mig. Resten av eftermiddagen gick åt till återhämtning. Jag värmde lunchen jag ställt i kylen morgonen innan och satt kvar på klubben.

I början av den här veckan var jag tillbaka i Vika. Den här gången tog jag tåget. Ingen märkbar turbulens längs rälsen. (Fler mat-tips från den turen: frukostfika vid eldstaden på Café Wahlman i Hedemora, italiensk middag på Basta i Falun, lunch på restaurangen vid Skedvi Bröd.)

Flygningen till Borlänge tog 1 timma och 20 minuter. Flygningen hem igen tog 1 timma och 13 minuter; det kändes som en evighet.

*) Dalarnas turistsajt tipsar om att cykla cykelleden Runn Runt, med “fyra givna stopp”. Det första stoppet är Stabergs bergsmansgård, där vi åt lunch. Det andra stoppet är Vika, där kollegan bor. Det tredje stoppet är Torsång, där vi tog förmiddagsfikan. Bra utdelning under mitt dygn i trakten, även om vi gjorde dem i omvänd ordning. Det fjärde stoppet då? Ornässtugan, platsen där kung Gustav Vasa flydde undan danskarna genom dasset på loftets baksida. Där var jag som barn. Bingo!

Visbyresan 6 juni 2022

En reseberättelse av Joakim Sjöholm.

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

“Visby når ni på 50 minuter”. Det fick man ofta höra under PPL-kursen. Då kändes det långt bort, men på självaste nationaldagen, den 6 juni, så var det dags på riktigt. Allt började med att Mattias Ahlström och jag snackade ihop oss med Olof P och Mattias P på årsmötet i våras, och så vips så var Visbyresan ett faktum. Som Olof skrev: “Förslag att vi träffas 0730, tankar och drar”. Enkelt, ju?

Flottan bestod av tre kärror: Olof och Mattias i LRL, Oscar P och Emma i KIT och slutligen jag och Ahlström i IUD. Ahlström drog långa strået och fick äran att styra skutan på ditvägen. 

Ahlström gör tillsyn och förbereder IUD. (Foto: Joakim S)

Vi startade som nummer två och fick sticka direkt upp till FL75 från ESSL – det var trevligt. Under utbildningen har jag bara flugit på QNH, så det var stort på något sätt att ratta in standard. Allting är spännande och magiskt för nya piloter… Hehe!

När vi till slut låg rätt och rakt så kunde jag passa på att njuta av utsikten från högersits. Som jag tänkt hundra gånger förut: “Nu skulle man hatt en kikare…”, men det hade jag inte, så jag kunde tyvärr inte identifiera de större fraktfartygen. Efter en stund så uppenbarade sig ett långt svart streck på horisonten, det var ju förstås Gotland. När vi nådde brytpunkt Hansa var det lagom att påbörja plané och sjunka mot Karlö. Här började leken “ser du fältet?”, det var inte helt självklart vart vi skulle ta vägen, förutom på kartan. Efter lite gluttande och glanande på flygplatskortet så var vi överens om vart vi skulle, vi var på final bana 10 minsann! Jag vinkade åt Olof och Mattias som stod med telefonerna i högsta hugg bredvid parkerade LRL på gräsplattan och så tog hjulen i backen. Nu var vi i Visby, eller var vi Visby? (Och ja, det finns film på både approach och touchdown).

Det första uppdraget man har som pilot efter parkering och kupering, är urinering, så det blev en kort visit i klubbhuset på Visby, eller i Visby? Vad säger man?

Oscar och Emma på väg mot ringmuren. (Foto: Joakim S)

Kort därefter tog vi en promenad mot centrum. Här splittrades gruppen. Olof och Mattias skulle kort därefter vidare mot Bunge, där skulle vi också hamna så småningom, men vi vi var ju bara tvungna att fika innanför muren på förmiddagen. Lustig känsla eftersom vi nyss var på LFK hemma i stan. Jag, Ahlström, Oscar och Emma hittade ett trevligt fik, innanför muren givetvis. Efter fikat köpte jag en surdegslimpa med för mycket mjöl på, som jag återkommer till. Oscar och Emma sprang vidare på lunch och sightseeing, Ahlström och jag vandrade i värmen tillbaka till klubben för att fara iväg mot Bunge.

Ahlström ringde och begärde startup och så lyfte vi från flygklubben och styrde mot kalkbrottet i Slite, detta måste man se. Det är fascinerande med Gotland, det känns så långt hemifrån och osvenskt på något sätt. Man kan låtsas att man är i Grekland, litegrann, särskilt när det är varmt. Vi passerade fabriken i Slite och styrde nordöst mot Bunge. When i Rome så ville Ahlström runda Fårö, så det gjorde vi också såklart innan vi la oss på final bana 16, Bunge.

Efter att ha pratat PPR veckan innan med Inger, som sköter om Bunge, så känner man sig mer än välkommen. Taxibanan var som utlovat kantad av gula plastblommor (detta uppskattas tydligen enormt av tyskarna). På plattan står LRL med Olof och Mattias, de gör tillsyn och ska snart hem till Linkeboda igen. Vi var rejält hungriga så jag slet upp två stora äggtorpeder som jag kärleksfullt skruvat ihop kvällen innan, magiskt goda såklart. Kläm ihop två ägg, majonäs, bacon, dijonsenap, persilja, nån bra ost, salt, peppar, tomatpuré och sallad mellan två hallandsbrödskivor och njut.

Petter Blå, på Bunge flygmuseum. (Foto: Joakim S)

Bunge hade en del kul att bjuda på. De jättelika hangarportarna som gnisslade i vinden, doften av Kalla kriget och inte minst hangaren som är fylld av flygplan. Här står Jaktviggen Petter Blå, Lansen, Tunnan, Draken… och en Cessna 152. “Hur hamnade dom här?” frågade jag Inger. Jag minns inte riktigt vad hon svarade, men jag har för mig att ett museum i Visby donerade maskinerna till Inger och hennes man. På väggarna i hangaren så hänger det en massa foton från svunna tider. Det är ju ett museum, helt enkelt. Bunges historia får ni själva googla tänker jag. 

En sak jag fick reda på efter ett instagraminlägg som min mamma fick se, var att hon tillbringat två somrar på Bungefältet under 70-talet. Hon gick nämligen furirutbildning i Lottakåren just där, hon skickade en bild på klassen som är tagen precis där vi parkerade IUD. Otroligt kul sammanträffande. Här har morsan stått liksom, hon har sovit i logementet. Hon berättade hur de brukade smyga ut på kvällarna, hur den kortaste kvinnan i gruppen fått överslaf och på natten i frustration vrålat: “Hur fan kan jordens kortaste människa få överslaf?!”. Ja, det finns många historier såklart. 

Lotta-utbildning, Bunge flygfält.

Efter äggmackor, kaffe, bulle och batteri i telefonen så kom hemlängtan krypandes. Det tar ju som ni vet bara en timme att komma hem, svindlande. Nu var det min tur att flyga; Ahlström förtjänade vilan. Jag provade något nytt och progressivt och skickade in färdplan via Skydemon, otroligt smidigt. Innan avgång ringde jag Stockholm AOR och kollade så att de fått in den, allting stämde 100%. Tack till Andreas Enblom som besvärat sig med att skapa profiler för alla flygplan i appen, det sparar ju massa tid! (Inte för att jag glömt bort hur man eldar upp tid med linjalen och navskivan, men ni fattar.)

Klaff två, full gas, släpp bromsarna. Kortfältstarten från grässtråk bana 01 gick bra och vi var på väg hemåt.

Färdplanen aktiverades hos Sweden och så tog vi lagom marschhöjd. Här har ju IUD en fantastisk autopilot med kurshållning, den användes flitigt. Samtidigt som vi steg från Bunge så hörde vi Oscar i KIT på radion; han lämnade Visby ganska exakt samtidigt. Fick känslan av att här dominerar LFK luftrummet minsann, stig åt sidan! 

När vi nådde våra 7000 fot så var det ganska snart dags att sjunka igen, en lång och fin plané tills vi till sist hamnade under TMA och fick gå rakt in på bana 29. Sen stod man på plattan, hemma. Vilken dag! Så lärorik! Resan görs verkligen bäst ihop med kloka kamrater och bra väder! Det var först när jag kom hem till lägenheten och packade upp den mjöliga surdegslimpan som jag förstod att jag inte drömt, vi var på Gotland idag! Eller var vi i Gotland?

Årets gräsfältspremiär: Eksjö/Ränneslätt

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

I morse bar det av till Ränneslätt. Jag och Olof hade bokat IUD och KIT för ett första besök dit, för att få nya erfarenheter. Efter några andra nya erfarenheter under helgen (trampa runt sjö, ramla med cykel, röntga ond armbåge) var jag inte i skick att flyga själv men som mottot under pandemin — ställ inte in, ställ om — bokade vi av IUD och jag fick åka högersits. Det var till och med så lyxigt att jag fick bilskjuts till och från flygplatsen.

Färdplan från Linköping till Ränneslätt. (Image courtesy of SkyDemon.)

Redan vid förbindelseprov med Östgöta Approach på 133.105, från plattan, fick vi transponderkoden. Sen var det bara att köra. Ränneslätt visade sig vara ett jättefint gräsfält. Plant och välklippt (senast igår, enligt inlägg i Facebookgruppen). Med 2,5 km till Eksjö centrum ligger det alldeles perfekt för en utflykt med lunch (eller i alla fall en glass) på stan. Vi hade med varsin äggmacka den här gången.

Det fanns stolar bakom klubbstugan som vi ställde fram i solen. Klockan var bara nio och fikastunden blev en andra frukost. Ett par hundägare och en grupp mtb-cyklister passerade i kanten av fältet. Annars hörde vi mest fågelkvitter och några enstaka bilar. Inga andra flygare idag. Kanske för att vi var igång tidigt. Redan tjugo över tio var vi tillbaka i Linköping. Då mötte vi IUD som rullades till tankstationen, för att sedan lyfta mot Visby.

Flygturen till Ränneslätt tog 34 minuter, färden hem tog 35 minuter.

Karlskoga, med goda möjligheter till padelspel

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Utöver TMA-kartan över Stockholm och Östergötland har jag TMA3 för Göteborg och Värmland. Den senare har varit sparsamt använd. Sparsamt som i inte alls. Jag har aldrig tagit mig väster om Vättern, förutom en studs-och-gå i Skövde under EK-långnaven. I jakten på nya resmål hittade jag Karlskoga. Nu skulle jag få nytta av Värmlandskartan (även om Karlskoga faktiskt finns på Stockholm/Östgöta också, 12 mm från kartans kant).

Färdplan från Linköping till Karlskoga. (Image courtesy of SkyDemon.)

Under förberedelserna läste jag en besviken recension på Google Maps: “Väldigt liten och omodern flygplats och det kommer nästan inga flygplan hit”, två stjärnor. Spot on, men samtidigt perfekt för mig. Bland Pilot Notes i Skydemon hade en användare skrivit “We flew in with a DA40 without PPR as nobody picked up the phone. This ended up being no problem…” När jag ringde kom jag fram direkt, det var inte heller något problem.

Tidig söndagmorgon. (Foto: Mattias P)

Jag och Olof hade stämt träff på klubben söndag 07:30. Det var blå himmel, några minusgrader och nästintill vindstilla. En väldigt fin morgon, även om jag inte är en morgonperson. Olof hade jouren dagen innan och såg till att planet blev tankat innan det ställdes in på kvällen. Nu behövde vi inte börja dagen med att dränera tankanläggningen.

I samband med säkerhetskvällen i mars lärde jag mig att Östgöta Approach är tillgängliga från marken på 133.105. Eftersom tornet var stängt och ingen annan flygare ännu tagit sig till fältet denna morgon testade vi att göra förbindelseprov på den nyupptäckta frekvensen: “Östgöta Approach, SE-KIT på 133.105”. Jag hade tidigare i veckan försökt mig på samma sak men utelämnade då frekvensen — och fick inget svar. (Jag fick efteråt höra att flygledarna lyssnar på parallella frekvenser, med lampor som indikerar på vilken kanal anropen kommer. Vid korta anrop är det lätt hänt att missa lampan så när man hör av sig på en sällan använd frekvens är det rekommenderat att ange den specifikt.) Som svar på förbindelseprovet fick vi “Jag hör dig fyra.”

Tillbaka på 118.805 meddelade jag att vi skulle taxa från run-up för start. Då ropade Malmen-tornet för att informera att de hade öppet. Jag tror inte att jag hört det innan.

Olof och Mattias i SE-KIT, på väg mot Karlskoga. (Foto: Olof Persson)

Det var ingen aktivitet på Karlskoga flygplats. Vi hörde fåglar kvittra, men inget mer än så. Vid ingången till den tidigare vänthallen satt en rad brevlådor, bl.a. motorflygklubbens. En mer oväntad brevlåda var märkt “Airport Padel”. Jag tittade mig omkring. En bit bort på Hangarvägen stod en nybyggd, mörkgrå, byggnad. Det var padelhallen. Även i Linköping har vi ju en flygplatsnära padelhall, men i Karlskoga är den nära. Jag bestämde mig för ett mäta hur nära. Från flygplansparkeringen, vid tankstationen, tog det mig 65 sekunder att gå från KIT till padelhallens entré. Jag har inte test-gått till PDL Center Köpetorp i Linköping men Google Maps uppskattar tiden från flygklubben till 10 minuter.

Airport Padel i Karlskoga, en minut från flygplansparkeringen. (Foto: Mattias P)

På flygplatskortet i Svenska flygfält nämns Museet Alfred Nobels Björkborn under rubriken “Upplevelser”. Jag vill lägga till Airport Padel i den listan. Padel kräver fyra spelare och det är precis så många som får plats i klubbens PA28:or. Kan $100 padel bli nya $100 hamburger?

På tal om upplevelser och sevärdheter så ligger Gelleråsen några kilometer norr om Karlskoga. Vid start bana 03 flyger man rakt över motorstadion, om man vill. Det ville vi. Samtidigt som Olof kontaktade Sweden Control för att aktivera färdplanen hemåt gjorde vi en högersväng över motorstadion. Jag gissar att det bara hördes fågelkvitter även där denna morgon.

Start bana 03 i Karlskoga. (Foto: Mattias P)

Flygturen till Karlskoga tog 43 minuter, färden hem tog 54 minuter.

Till Visingsö med nästa generations flygare

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Min utflyktsäsong tog slut redan i september. Jag gjorde ett försök till Köping i oktober men väl där var inte förutsättningarna bra nog, så jag och pappa vände om. Istället blev årets sista borta-landning på Visingsö.

Jag har bott i Linköping i 20 år men aldrig varit på Visingsö. Inför sommarens svemester tipsade min chef om att haka cykeln på bilen och åka just dit. Problemet var bara att jag inte har någon bil. Flygplan däremot… Jag har hört mycket om Visingsö flygfält och sett destinationen på topplistan över klubbens mest populära resmål så det var bara en tidsfråga innan det var min tur. Nu var det dags.

Idén om picknick på Visingsö väcktes redan under flygutbildningen. Jag lovade min kompis Ola att vi skulle åka dit nån dag. Sen dröjde det. En kväll när jag var på besök hos Olas familj fick jag höra att hans tioåriga dotter följde serien Stockholm-Arlanda på Youtube. Hon hade flygdrömmar. Här kunde jag hjälpa till. I försenad födelsedagspresent fick hon veta att det skulle packas fika-matsäck och bära av till en okänd destination.

Färdplan från Linköping till Visingsö, över Skänninge. (Image courtesy of SkyDemon.)

Det här var en söndag i september. Det var en grå dag med höga moln. Med äggamackor och godisspäckad kladdkaka i väskan hade vi ändå sol i sinnet. Det här skulle bli något nytt för alla, en upplevelse att dela.

När vi lämnade kontrollzonen anropade jag Östgöta för att aktivera färdplanen. De hittade inte min färdplan. Hade jag angett fel flygplan? Jag berättade min intention och kom lagom till Skänninge, där tioåringens morföräldrar bor, innan jag fick höra att min färdplan plötsligt dykt upp. Jag vet inte vad som gått fel. Hade det kanske inte gått 30 minuter? Det måste det ha gjort. Och jag har vid något tillfälle missat att trycka på sista bekräfta-steget i Skydemon, för att upptäcka det på plattan med motorn igång och tryckt Skicka knappt 30 sekunder innan jag anropat Saabtornet. Det var inga problem. Men jag försöker att ha större marginaler än så.

Strandnära landning och parkering på Visingsö. (Foto: Mattias P)

Det var tomt och tyst i luftrummet. Vi gick ut över Vättern och sjönk mot ön. Då hörde jag någon på radion. De skulle just lyfta från Visingsö. Vi såg dem lätta från stråk 15 och fortsätta österut. Vi kom norrifrån, cirklade ner över plats och landade. Det var lika tomt och tyst på marken som i luften. Nu var det inte badväder men jag kan föreställa mig hur fint det är att komma hit en sommardag, med typ 30 steg från flygplanet till stranden.

Sittandes på en blå Bamsefilt — med Lille Skutt, Skalman och Katten Janson på — åt vi först upp smörgåsarna och sen varsin väl tilltagen bit kladdkaka. Det var inte helt olikt en picknick i dungen bakom huset, förutom att det här var på en ö hyfsat långt hemifrån.

Jag var osäker på hur en flygning i ett mindre flygplan skulle uppfattas av tioåringen; hon har tidigare rest kommersiellt både i Europa och över Atlanten. Det gick hur fint som helst, sittande på några extra kuddar. Hon säger att hon vill flyga mer och pilot har lagts till på listan över framtida yrkesval. Mission accomplished! Det gäller att veta vilka alternativ som finns. Jag visste inte att pilot var ett alternativ när jag var tio.

(Det tog 41 minuter till Visingsö, inkl. en 360 över Skänninge, och 31 minuter hem.)

Utflyktssäsongen 2021 slutade tidigt men utflyktsäsongen 2022 har börjat tidigt. Första veckan i januari besökte jag och Olof ett vitt Västervik. När vi taxade ut på banan, för hemfärd, syntes sättningspunkten i snön.

Planer (daterade 2006) på att utveckla Västervik flygplats till en ‘airpark’. Kul idé! (Foto: Mattias P)

Avesta, för ännu en lunch

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

En av mina kollegor kommer från Avesta. Han har en bror som nyligen flyttat tillbaka till Avesta. Det säger ju sig självt att vi skulle åka upp en sväng för att säga hej och äta lunch tillsammans.

En linje från Linköping till Avesta passerar rakt över Vingåker och Köping. Jag använde dessa två orter som brytpunkter i färdplanen. Efter att ha ritat upp min väg i Skydemon klickade jag över till vyn Pilot Log, som visar sträckan översatt till en driftfärdplan i tabellformat. Här slogs jag genast av en detalj i kolumnen för magnetic heading (beräknad med nollvind) — vi skulle hålla nordlig kurs hela vägen från Östra Harg. Först 001 grader till Vingåker och vidare till Köping, för att sedan fortsätta på 359 grader. Så hade jag inte föreställt mig geografin.

Färdplan från Linköping till Avesta/Rembo. (Image courtesy of SkyDemon.)

När det var dags att rita upp färdvägen på min TMA-karta (från april 2020) insåg jag att vi nästan skulle åka “över kanten”. Avesta ligger knappt 4 nm från kartans överkant. Längre norrut kommer jag inte med mina papperskartor. Översiktskartan i Svenska flygfält gav något mer perspektiv på omgivningarna.

I samtal med den lokala flygklubben fick jag veta att Avesta/Rembo har aktiv modellflygsverksamhet. Det var viktigt att göra ett komplett trafikvarv och ropa på radion. Inga konstigheter, egentligen. Jag fick även tipset att använda den östra delen av fältet, a.k.a. segelflygsstråket, eftersom den delen är slätast — “Det är så vi gör själva.” När jag nämnde att vi kom för lunch rekommenderades Nya Rembostugan, en kilometer från fältet. Jag googlade och tittade på deras Facebooksida, som visade husmansrätter som raggmunk, wallenbergare och stekt strömming.

Jag distansjobbade nån timma från klubben på morgonen innan kollegan dök upp. Jag hade redan gjort daglig tillsyn. Det som återstod var att skicka in färdplanen, dra ut planet och tanka upp. Snabbt gjort. När vi lämnat kontrollzonen vred jag fram N på kursgyrot och siktade på nordpolen.

Vi gick rakt över Finspång på 3000 fot. Efter att ha bytt frekvens till Sweden Control frågade jag om R208 var aktivt. Jag hade redan kollat LFVs daily use plan, där det framgick att R208 aktiverades först på eftermiddagen, men den uppgiften ska tolkas högst preliminärt*. Området var inte aktivt just nu. Vi fortsatte på samma höjd och var snart över Vingåker. När vi kom ut över Hjälmaren pekades kalklinbanan ut, på höger sida. Kollegan har sett den många gånger från vägen över Hjälmaresund, under bilresor mellan Linköping och Avetsa, men aldrig från luften. Nästa: Köping. Lantmännens stora gula silos stack ut som ett tydligt landmärke. Strax därefter såg vi ett trasigt landskap med död skog. Det var öster om Virsbo, i höjd med Sala. Det visade sig vara spåren efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014.

Spår av skogsbranden i Västmanland 2014. (Foto: Mattias P.)

En vecka tidigare hade jag haft en något studsig landning på Stegeborg. Det gnagde lite i bakhuvudet nu när det var dags för gräsfält igen. Men det blev imponerande bra den här gången. Jag fick nästan applåder. Vi kom in bana 15, flöt lagom över den lilla vägen som skär av stråket och satte ner hjulen strax efter.

Vid klubbstugan satt ett gäng modellflygare. Jag passade på att fråga dem var jag kunde ställa planet under dagen. Vi knuffade in det bakom klubbstugan, för att inte blockera vägen ut från hangarerna.

Brorsan hämtade oss med bil och vi satte av för att äta. När vi rullade ut på riksväg 70 passerade vi den rekommenderade Rembostugan. Efter ytterligare fem minuter anlände vi till trafikplats Dalahästen, med världens största dalahäst vid avfarten. Restaurangen vi gick in på hette Dalahästen. Jag fick en maxdos av dalahästar på några få minuter. Meny bjöd dock på den östgötska landskapsrätten raggmunk. Jag tog en sån. Matsalen var dimensionerad för horder av turister men just den här dagen, i slutet av augusti, var det lugnt och glest.

Världens största dalahäst, vid trafikplats Dalahästen. (Foto: Mattias P.)

I samma byggnad som Restaurang Dalahästen ligger Haglöfs factory outlet. Haglöfs grundades i Dalarna och har idag sitt centrallager i just Avesta. Outlet-butiken är ett givet besöksmål, fick jag lära mig av bröderna. Vi gick in och gick runt. Jag hittade inget som passade men kollegan fick med sig några plagg. Jag har sedan tidigare en Haglöfs Miro som allround-ryggsäck. Den använder jag till allt. Hela tiden. Den var självklart med till Avesta.

Jag har insett att tiden ofta går väldigt fort på mina utflykter. Jag sneglar på klockan och funderar på när det är dags att återvända. På förhand tycker jag att planeringen är väl tilltagen men i stunden håller jag inte med. Jag får lära mig att lägga på nån timma i kommande bokningar. Efter lunch och outlet-shoppingen fick vi skjuts tillbaka till flygfältet. Modellflygarna var kvar. Vi hoppade in, vred kursgyrot till S och flög tillbaka mot Linköping.

Flygturen till Avesta tog 1 timma och 13 minuter, färden hem tog 1 timma och 9 minuter.

Vid nyår flyttar min kollega till Falun. Där finns bara en helikopterplatta, på sjukhuset. Närmsta flygplatsen är Dala Airport, utanför Borlänge. Förhoppningsvis får jag möjligheten att säga hej och äta lunch även där.

*) Det finstilta i Daily Use Plan från LFV: “The information provided shall not be used for operational flight planning, as it only provides information concerning planned activities. The information is issued primarily the day before the planned activity and even if updated relatively continuously, changes not shown might occur.”

Uppsala/Sundbro

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Nyligen fick jag på förslag att ha en Nils Holgersson-maskot som sällskap på min underbara resa genom Sverige. Jag kom genast att tänka på Stephan Drury som flyger med mjukiskossan “Milkshake” och Josh Flowers som har “Otto the autopilot” (från filmen “Titta vi flyger”) i högerstolen på flera av sina solo-resor. Kanske konstigt, men jag skulle inte vara ensam. Nils Holgersson och gässen flög till många platser jag också flugit till under året, bl.a. Örebro och Ronneby. Gåsapågen Nils var även till Uppsala. I början av sommaren följde jag i hans fotspår, för att träffa en annan Nils — min tidigare kollega Nils. I sagan skriver Selma Lagerlöf, som lägger orden i munnen på korpen Bataki, att “det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”. Som nybliven doktorand representerar verklighetens Nils staden väl.

Färdplan från Linköping till Uppsala/Sundbro. (Image courtesy of SkyDemon.)

Den stora flygplatsen i Uppsala (ESCM) ägs och brukas av Försvarsmakten, så det var inget alternativ. Men två nautiska mil nordväst om Luftstridsskolans asfaltsbanor ligger Sundbro (ESKC), med tre grässtråk. Sundbro ligger i Uppsalas kontrollzon så det krävs klarering till och från fältet, även om fältet i sig är okontrollerat. Uppsala flygklubb har en bra sida som beskriver rutinerna. Något som jag inte tyckte var jättetydligt är vad som gäller vid start men nu vet jag att ropa upp tornet på radion först, sen över till Sundbro-frekvensen och slutligen tillbaka till tornet (som även sköter TMA). Tornet hjälper även till att avsluta färdplanen när de anropas efter landning. Är man inte snabb nog att återkomma upplevde jag att de hör av sig på Sundbro-frekvensen för att kolla läget. Jag är inte längre förvånad över servicen som trafikledningen ger men fortfarande väldigt tacksam.

Lista på frekvenser för resan. Nederst en påminnelse att avsluta färdplanen efter landning. (Foto: Mattias P)

Jag hade förberett en lapp med alla frekvenser på, som jag brukar fästa på ratten. Det visade sig bli sex stycken för att röra sig från Linköping till Uppsala. Sen hade jag några bonussiffror för Sweden, i fall att. Det såg mycket ut men i luften gick det smidigt. Att flyga på färdplan är ju superglassigt, det räcker ju nästan med ”Hej, här kommer jag”. Enda undantaget var Västerås, som inte uppskattade att min färdlinje gick över deras kontrollzon. De styrde mig strax öster om. Nästa gång ritar jag nog vägen lite annorlunda, för att underlätta för oss båda.

Det låg några i trafikvarvet när jag kom till Sundbro. Jag följde den rekommenderade inflygningen från Jumkil (kul namn!) och spanade aktivt efter stråken. Grönt mot grönt. Jag upptäckte nyansskillnaden och den avvikande geometrin på marken och anslöt högervarv bana 03. Stråket är 630 meter långt. Jag kom in för högt. På tok för högt. Jag hade ingen chans att lyckas. Jag tog för första gången beslutet att dra på och gå om. Det kändes befriande. Ny chans, nya möjligheter. På andra försöket kom jag ner. Väl på marken fick jag kommentaren “Alla banor är inte lika långa som i Linköping.” De lokala medlemmarna hade sett mig.

Just start- och landningsberäkningar hade jag ägnat extra tid, för att se vilka marginaler som fanns en varm sommardag. Först landning på kort gräsfält, med bara mig ombord. Sen start från kort gräsfält och tillhörande landning, med passagerare. Jag hade tidigt en ambitiös plan att göra ett hopp till Tierp men det spåret skrotades snart. Jag åkte ju till Uppsala i första hand för att hälsa på Nils. Det här var, liksom besöket i Ronneby, en resa där målet var något annat än själva flygandet. Nu upplevde jag ett skifte från “jag flyger till flygplatsen i X för att fika/äta” till “jag vill åka till X för att göra Y”. Inte nödvändigtvis bättre, men en annan dimension. Flyget är en ny möjlighet. Sen visade det sig bli ganska mycket flyga, fika och äta ändå.

På trappan som leder upp till klubbhuset satt Nils med en bok. Han hade cyklat en dryg mil från stadskärnan. Vi var båda värda en fikapaus. Nils hällde upp svalkande iste samtidigt som vi tittade på kartan inför en lokal flygtur utåt kusten. Det var inte en slump att jag föreslog en rutt över Forsmarks kärnkraftverk. Jag har redan sett Oskarshamn från ovan och nu är det bara Ringhals kvar, av de tre som fortfarande är i drift. #bucketlist

Vinden hade skiftat något och de som nu låg i varvet använde bana 21. Det pågick skolverksamhet med mycket studs-och-gå. Vi taxade bort till väntplatsen för att passa in vår avgång, för att gå ut via Skuttunge (också kul namn!). Det blev en runda förbi Forsmark, upp mot Gävlebukten och tillbaka över Tierp. Jag hade inför den här flygningen samlat på mig 99,7 timmar blocktid. Strax innan vi svängde in över kärnkraftverket loggade jag min 100:e timma. Till kvällen skulle jag fira med en god öl.

Lunchen, i ett färgtema som matchade bordet. (Foto: Mattias P)

Tiden gick fort. Om en timma var det dags att återvända, men först lunch. Vi hade förberett varsin del i en mindre picknick. Jag hade bakat tomatpaj, Nils hade med sig hemgjorda samosas. Vi slog oss ner vid ett av de otaliga borden utanför klubbhuset. Utsikten erbjöd goda möjligheter att studera trafiken i varvet, som pågick oavbrutet. Flygklubbens kiosk lockade med kaffe och glass till efterrätt, som sig bör, men vi blev rejält mätta på det vi hade packat själva. Vi fick mat kvar.

Medan jag förberedde planet för avfärd försökte en annan Piper starta strax intill. Försökte. Motorn ville inte gå igång. Startmotorn gjorde sin grej men det hjälpte inte. Nu tänkte jag “Det där får inte hända mig.” Och det hände inte mig. Motorn på SE-IUD brummade igång fint. Jag kom iväg hemåt. Jag skulle lämna över planet till klubbresegänget som åkte senare samma dag. Såhär i backspegeln blir historien extra spännande, för mindre än en vecka senare blev IUD stående på Öland… med anmärkningen “Startmotorn ut funktion”. Vad är oddsen för det?!

Flygturen till Uppsala tog 1 timma och 17 minuter (inkl. go-around), färden hem tog 1 timma och 5 minuter.

Uppdatering, juli 2022: Jag var tillbaka på Sundbro nu i sommar, medelst bil. Passade på att ta en bild på “parkeringskartan” som är anslagen på klubbstugan. Vid mitt besök blev jag dirigerad av en av medlemmarna. Kommer man när det är obemannat underlättar det att veta ungefär hur vill ha planen stå.

Ronneby, med besök på stan

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Idag är det två år sedan jag bokade min provlektion. Då satt jag och Anders på en uteservering i Karlskrona och flygandet var en sjudande dröm. När utbildningen kommit igång bestämde jag mig för att flyga ner och hälsa på så snart jag blev klar, för att sluta cirkeln. Nu har ju inte Karlskrona en flygplats, men däremot intilliggande Ronneby. Nära nog.

Det var Anders entusiasm som gjorde att jag bokade in mig den där julikvällen 2019. Han har följt med under hela resan. När jag gjort första EK var det honom jag ringde. Likaså när certet var säkrat. Medan jag lärde mig ratta en PA28 har han rollat EXTRA 330LT på låg höjd mellan Saab och Malmen i Flight Simulator. Vi har gjort uttryck för intresset på olika sätt, på olika platser.

Jag ritade tidigt upp en färdplan till Ronneby. Tidigt som för typ ett år sedan. 130 nm från Linköping — en dryg timma räknat med nollvind. Det här var ett mål jag såg fram mot, lika mycket som att slutföra flygutbildningen. Några veckor innan det var dags att åka frågade jag Anders brorsa Johan, som bor i Linköping, om han ville följa med söderut. Ingen tvekan där. Vi tog båda semester en onsdag och drog iväg. Anders själv lade in långlunch i kalendern, 10:00-15:00.

Färdplan från Linköping till Ronneby. (Image courtesy of SkyDemon.)

För att veta vad som väntade i och omkring Ronneby läste jag på och ringde tornet. Jag fick veta att plats 41-43, intill terminalen, används för parkering av mindre flygplan. Jag såg på AD-kartan att det var bredvid “Aero Club”. Tornet rekommenderade även att jag tog extra reservbränsle och hade koll på väntlägena, eftersom militär trafik kan skapa fördröjningar. Som i Linköping, tänkte jag. Ett sista tips var att kontakta Swedavia för att ta reda på terminalens öppettider och möjligheterna att åter komma in på området. Kundtjänst kopplade vidare till Handling som sa att de var på plats till fyra om dagarna — inga problem.

Jag var inte först på klubben den här morgonen men jag fick nöjet att dränera tankanläggningen. Vi fyllde upp med bränsle och gav vi oss iväg. 3000 ft och rakt söderut. Det började bli turbulent över norra Småland så jag meddelande Sweden Control att jag avsåg att gå upp på 4000 ft. Jag gav ingen orsak till ändringen. Det var kanske dumt. Det låg militär trafik i området som skulle meddelas, det lät på rösten som hen gärna undvikit det. Efter ytterligare en bit låg vi på samma höjd som molnen. Jag hade inget annat val än att byta höjd. Den den här gången förklarade jag varför.

Infarten till Ronneby Brunnspark, med vandringsleder och trädgårdar. (Foto: Mattias P)

I Ronneby TMA, på väg till kontrollzonen, fick jag en fråga om var jag skulle parkera. “Vill du till flygklubben eller [resten hörde jag inte för jag visste ju att jag skulle till klubben]?”. “Klubben”, svarade jag och tillade att det här var första besöket. Vi gick rakt västerut från Tving och fick en lång final. På marken brev jag dirigerad till klubben via taxibana Wilhelm, i slutet av bana 19. Några sekunder efter svängen hörde jag “S-UD, håll position.” Jag stannade. Det fanns visst två smala taxibaneliknande vägar direkt efter den skylten. Jag såg bara den ena — den som inte var Wilhelm. “S-UD, försök svänga runt och ta sen första vänster.” Nu så, på Wilhelm.

Efter ytterligare några sekunder stannar jag själv. Vart är vi på väg? Den här taxibanan leder ju åt fel håll?! Vi var på väg mot några byggnader i skogsbrynet, inte den stora fina terminalen. Jag ropade upp för att be om vägledning. Nu hade vi en gemensam bild av var jag skulle. “S-UD, försök svänga runt igen och korsa banan för att ta taxibana Adam till parkeringen.” Jag borde från början förväntat mig “vänster på Adam” istället för “höger på Wilhelm”, då hade det här inte behövt hända. Jag hade läst på innan och visste ju att det var Adam som gällde till terminalen men efter att jag tidigare svarat “Klubben” räknade jag med att bli guidad rätt. Nu när jag tittat på AD-kartan och i Svenska flygfält en extra gång är två “Aero Club” utmärkta — RFK vid terminalen och BFK väster om fältet.

När vi äntligen parkerat hänvisade tornet oss till snurrgrinden, till vänster om terminalbyggnaden, för att lämna flygplatsen. Han var nog glad att återfå ordningen på manöverområdet. Innan vi hann kliva ur planet dundrade en handfull Gripen iväg. Jag undrar om de hört allt trassel.

Anders mötte upp med bil. Innan vi åkte in till stan ville jag dock bekanta mig med vägen tillbaka till plattan. Jag gick in i terminalen, den vanliga ingången. Det var tomt och tyst. Ingen där. Jag hade förväntat mig en bemannad infodisk, som jag sett i Kalmar och Jönköping. Jag saknade även den gula skylten med ett C på. På väggen satt en telefon märkt ”Swedavia”, en lur likt de som finns (fanns?) efter kassan i vissa affärer och kopplar upp direkt till färdtjänst. Lika tyst där. Med mobilen får jag tag på Handling igen. Samma person jag pratade med sist. “Ser du incheckningsdiskarna rakt fram?” – “Ja.” – “Till vänster om dem finns en dörr med ringklocka. Plinga på där sen. Vi är på plats till minst 16:00.” Nu hade jag koll.

Vi hade på förhand spanat in ett lunchställe inne i Ronneby: Bakgården. Klockan var 11:00 och de hade öppnat men det kändes lite väl tidigt att käka. Det blev en promenad längs ån så länge. När vi byggt upp hungern tog vi sikte på restaurangen och slog oss ner på deras innergård. Menyn bjöd på burgare, pasta och sallader men när Johan beställt en pizza så blev det snart två till. Det strömmade sakta in fler sällskap. Många hade svårt att välja mellan ute i solen, ute i skuggan eller inomhus. Vi hade själva tagit ett bord i solen. Senare på kvällen konstaterade jag att jag börjat bygga på sommarbrännan, en blek skugga hade uppstått där klockan suttit.

Vad gör man mer i Ronneby förutom att äta lunch? Ett par dagar innan hade jag fått tips om Brunnsparken. Vi satte av på en av de färgmarkerade lederna. Efter en bit satt skylten “Välkommen till Södra Brunnskogen” med karta och information: “I reservatet finns ett omfattande stigsystem. För att bevara en vildmarkskänsla så har enbart två leder markerats.” Det avgjorde saken, klart vi skulle ha vildmarkskänsla. Vid T-korset valde vi att vika av ut i det okända.

När vi letat oss ut ur skogen försökte vi lokalisera kafé Mandeltårtan. Det var mycket prat om de verkligen serverade mandeltårta eller bara lockade med det i namnet och den frågan förblev obesvarad. Att vi skulle fika just tårta var dock givet. Jag tog en bit marängtårta av något slag. Johan satsade på en bit med choklad i flera lager. Det var matigt. För att prova på något lokalt kompletterade jag med “100% närodlad” rabarberlemonad — innehållande rabarber från Grudeholm (22 mil bort, i sydvästra Skåne) och citroner från Sicilien (300 mil).

God fika på i trädgården utanför kafé Mandeltårtan, intill Ronneby Brunnspark. (Foto: Mattias P)

Flygtiden till Ronneby var 1 timma och 21 minuter. Det tog däremot närmare tre timmar från att jag cyklade hemifrån på morgonen tills att jag fick syn på Anders där på parkeringen. Att köra bil samma sträcka tar 3 timmar och 50 minuter, enligt Google Maps. Vi gjorde alltså en tidsbesparing på under en timma, enkel väg. Samtidigt fick Anders köra en halvtimma från Karlskrona för att möta oss på flygplatsen. Den här jämförelsen är inte lika fördelaktig för flyget som en tur till Visby eller norra Öland. Men jag och Johan hade nog aldrig fått för oss att åka mer till Karlskrona för ett dagsbesök om vi hade bil som tilltänkt färdmedel.

Anders långlunch började ta slut, det var snart dags för möte. Vi tog det som ett tecken på att bryta upp och fick skjuts tillbaka till flygplatsen. Där intill entrén såg jag en busstolpe. Blekingetrafikens busslinje 1 går från flygplatsen till Ronneby recentrum och torget. Turen tar knappt 20 minuter och avgår en till två gånger i timman, vardagar och söndag. Där på en lördag? No luck. Annars väldigt praktiskt.

Trafikskylt som visar vägen mot Ronneby flygplats, vid Kallinge. (Foto: Mattias P)

Då var vi åter i terminalen, incheckningsdiskarna rakt fram och ringklockan vid dörren till vänster. Jag ringde på. Det var ingen som öppnade dörren men det stack det upp ett huvud bakom en av diskarna. “Vi har parkerat på 41:an och tänkte flyga hem nu.” Jag hade plockat fram mitt certifikat, som jag lärt mig är bra att ha till hands. ”Följ med här”, följt av “Du Tony, de här killarna ska ut till sitt plan.” Det stod en grupp från säkerhetspersonalen och småpratade vid metalldetektorn runt hörnet. De öppnade dörren och släppte ut oss. Inga frågor. Jag packade ner mitt certifikat igen, det var ingen som ville se det.

Ronneby är den första flygplats jag besöker som har separata Ground- och Tower-frekvenser. Jag hoppades lite att förmiddagsskiftet hade gått hem när det var dags att begära motoruppstart. Sen blev vi hänvisade till väntplats bana 01, på Adam, för run-up. När jag var redo var det dags att vänta. Några Gripen skulle ner först. De två första svängde av en taxibana innan oss men passerade relativt nära innan de vek av norrut. Den tredje svängde av på Adam och körde rakt mot oss, blinkade till med landningsljuset (vilket jag tolkade som en glad hälsning, jag var dock inte snabb nog för att blinka tillbaka) för att fortsätta norrut kanske tio meter framför oss. Ytterligare ett par Gripen rullade av banan innan det var vår tur.

Jag hade nu AD-kartan i pappersformat framför mig för att inte missa eller misstolka några instruktioner. “Taxa till bana 19 via Adam.” Jag stod på Adam. Fanns det en förlängning som jag missade eller skulle jag köra banan tillbaka? Jag bad om ett förtydligande innan jag rullade ut på den 2331 meter långa banan. Sen gick minuterna, det var som att vi aldrig kom fram. “S-UD, redo för omedelbar avgång?” Jag prövades på nytt. Ett djupt andetag, vi var redo. Johan noterade starttiden medan jag svängde runt och tryckte gasreglaget framåt. Hej då, Ronneby!

När vi landat i Linköping och jag kommit hem slappnade kroppen av och jag kände mig trött. Jag lade mig en stund på det svala vardagsrumsgolvet för att vila. Somnade. Inte så oväntat, efter en lång dag med många intryck. En timma senare vaknade jag igen, när Olof P ringde om uppföljning för att göra några studsar i varvet. När Olof landat bestämde vi att höras igen när han kommit hem, för att köra en debrief av dagen. Klockan var ännu inte 20:00 men för mig var onsdagen slut. Jag gjorde mig klar för sängen. När Olof ringde, nu bara lite efter åtta, hade jag redan släckt lampan. Han berättade om sina landningar och jag delade med mig av erfarenheter, misstag och tillhörande lärdomar från mitt och Johans äventyr. Plötsligt hade en timma passerat. Nu var det sovdags på riktigt.

$100 Toast Skagen i Stegeborg

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Den här bloggserien hade från början arbetsnamnet ”Inom en timma” men jag insåg snabbt att det kunde bli en onödig begränsning. Med vindens påverkan är tiden också ett oberäkneligt mått. Samtidigt behöver en utflykt inte vara lång för att bli en succé.

Jag har ritat ut en cirkel med radien 25 nm kring ESSL i SkyDemon*, för att enkelt bedöma vilka flygturer som räknas som distansflygtid. Innanför den gränsen ligger Motala/Skärstad, Finspång och Norrköping. Precis utanför ligger Stegeborg. Lika mycket som jag hört om lunch i Visby har det talats om kvällsmat i Stegeborg. Är det så bra som det sägs? Ja, det tycker jag!

Strax innan semestern drog jag med mig en kollega för en kvällstur. Vi cyklade från Mjärdevi strax innan 16:30, kom till klubben ganska prick 17:00, tankade standard och var i luften 17:39. Tjugo minuter senare hade vi landat (bordet var bokat till 18:15). Det här är ett riktigt kort hopp. Jag skickade in en färdplan och höll mig under Östgöta TMA. Kvällen före funderade jag på om jag skulle skicka färdplan eller inte och bestämde mig för att alltid göra det, för att slippa göra den bedömningen i varje enskilt fall. Det är ändå så enkelt, med några få knapptryckningar i appen.

Färdplan från Linköping till Stegeborg. (Image courtesy of SkyDemon.)

Promenaden från flygplansparkeringen till restaurangen tog nästan lika lång tid som flygningen, men det var för att vi nog gick den längsta omvägen. Vi promenerade runt ett fält och kom in på bortsidan av hamnen, bland de uppställda båtarna. Det ska inte ta mer än tio minuter; när vi gick tillbaka valde vi asfaltsvägen.

Det här var en torsdagskväll. Jag hade inte föreställt mig någon rusning, även om vi säkrat upp med en bokning för två. Det var förvånansvärt många på uteserveringen och det fortsatte komma nya sällskap under kvällen. Många äldre par, några få barnfamiljer.

“Skagen à la Tore Vretman serveras med toastbröd, citron, löjrom & dill”, stod det på menyn. Den fanns som stor och liten. Det här är en stor. Den var större än den ser ut här. Tallriken var också stor. (Foto: Mattias P)

Menyn innehöll mycket lockade och jag kan själv rekommendera “sharing plate” (som, när vi var där, innehöll rökt lax, chèvre, lufttorkad skinka, salami, oliver, …) som förrätt och en stor “Skagen à la Tore Vretman” som huvudrätt. Ett — eller faktiskt två — glas alkoholfri öl passade perfekt till. Husets vita vin, i kombination med gösen, fick inte samma rekommendation. Inte gösens fel, det var vinet som var för sött. Efterrätt blev det ingen, den här gången.

När vi åt tyckte jag mig se ett något bekant ansikte några bord bort. Jag släppte tanken utan att ha kommit på vem det var. Vi var mätta och traskade tillbaka mot planet. Nu stod inte längre IUD ensam, LRL hade också parkerat. Då förstod jag. Det bekanta ansiktet från tidigare var en LFK-medlem, det var Per B.

Ett par från den närbelägna campingen gick med sin hund längs asfaltsvägen och tittade mot de två planen. Vi närmade oss och sa hej. ”Är det erat plan?” undrade de, lite på skämt. Vad svarar man på det? “Ja, typ”. De blev nyfikna och valde att stanna medan vi förberedde oss. Vinden var lugn och tillät oss att både landa från sjön och starta mot sjön. Det här var en riktigt fin kväll.

Stegeborgs slottsruin. (Foto: Mattias P)

Min toast kostade inte 100 dollar på menyn men flygresan i kombination med notan, delat på två, blev därikring. Det var det värt. Jag vill tillbaka och har redan ett par bokningar för augusti.

*) I desktop-versionen av Skydemon är det möjligt att definiera “egna luftrum”, via menyalternativet Setup -> Create Data -> Create Custom Data. Det är så jag gjort. Utöver en 25 nm-radie kring Linköping har jag lagt till de fyra närmsta övningssektorerna: Falla, Vånga, Syd och Ören (vilka alla syns i skärmdumpen ovan). Ladda gärna ner min färdiga airspace-fil (som ligger tillsammans med en readme i en zip) och droppa den i Utforskar-fönstret som öppnas genom File -> Open In Explorer från dialogen Skydemon Data Creator. Stäng och öppna Skydemon Data Creator igen så bör övningsrektorerna dyka upp där, grupperade under “PracticeAreas”. För att områdena ska visas på vanliga kartan måste menyalternativet Mapping -> Airspace -> Other Local Airspace vara aktiverat. Via Setup -> Custom Data -> Save to Cloud är det möjligt att tillgängliggöra sina egna luftrum till andra enheter kopplade till samma Skydemon-konto.