Visbyresan 6 juni 2022

En reseberättelse av Joakim Sjöholm.

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

“Visby når ni på 50 minuter”. Det fick man ofta höra under PPL-kursen. Då kändes det långt bort, men på självaste nationaldagen, den 6 juni, så var det dags på riktigt. Allt började med att Mattias Ahlström och jag snackade ihop oss med Olof P och Mattias P på årsmötet i våras, och så vips så var Visbyresan ett faktum. Som Olof skrev: “Förslag att vi träffas 0730, tankar och drar”. Enkelt, ju?

Flottan bestod av tre kärror: Olof och Mattias i LRL, Oscar P och Emma i KIT och slutligen jag och Ahlström i IUD. Ahlström drog långa strået och fick äran att styra skutan på ditvägen. 

Ahlström gör tillsyn och förbereder IUD. (Foto: Joakim S)

Vi startade som nummer två och fick sticka direkt upp till FL75 från ESSL – det var trevligt. Under utbildningen har jag bara flugit på QNH, så det var stort på något sätt att ratta in standard. Allting är spännande och magiskt för nya piloter… Hehe!

När vi till slut låg rätt och rakt så kunde jag passa på att njuta av utsikten från högersits. Som jag tänkt hundra gånger förut: “Nu skulle man hatt en kikare…”, men det hade jag inte, så jag kunde tyvärr inte identifiera de större fraktfartygen. Efter en stund så uppenbarade sig ett långt svart streck på horisonten, det var ju förstås Gotland. När vi nådde brytpunkt Hansa var det lagom att påbörja plané och sjunka mot Karlö. Här började leken “ser du fältet?”, det var inte helt självklart vart vi skulle ta vägen, förutom på kartan. Efter lite gluttande och glanande på flygplatskortet så var vi överens om vart vi skulle, vi var på final bana 10 minsann! Jag vinkade åt Olof och Mattias som stod med telefonerna i högsta hugg bredvid parkerade LRL på gräsplattan och så tog hjulen i backen. Nu var vi i Visby, eller var vi Visby? (Och ja, det finns film på både approach och touchdown).

Det första uppdraget man har som pilot efter parkering och kupering, är urinering, så det blev en kort visit i klubbhuset på Visby, eller i Visby? Vad säger man?

Oscar och Emma på väg mot ringmuren. (Foto: Joakim S)

Kort därefter tog vi en promenad mot centrum. Här splittrades gruppen. Olof och Mattias skulle kort därefter vidare mot Bunge, där skulle vi också hamna så småningom, men vi vi var ju bara tvungna att fika innanför muren på förmiddagen. Lustig känsla eftersom vi nyss var på LFK hemma i stan. Jag, Ahlström, Oscar och Emma hittade ett trevligt fik, innanför muren givetvis. Efter fikat köpte jag en surdegslimpa med för mycket mjöl på, som jag återkommer till. Oscar och Emma sprang vidare på lunch och sightseeing, Ahlström och jag vandrade i värmen tillbaka till klubben för att fara iväg mot Bunge.

Ahlström ringde och begärde startup och så lyfte vi från flygklubben och styrde mot kalkbrottet i Slite, detta måste man se. Det är fascinerande med Gotland, det känns så långt hemifrån och osvenskt på något sätt. Man kan låtsas att man är i Grekland, litegrann, särskilt när det är varmt. Vi passerade fabriken i Slite och styrde nordöst mot Bunge. When i Rome så ville Ahlström runda Fårö, så det gjorde vi också såklart innan vi la oss på final bana 16, Bunge.

Efter att ha pratat PPR veckan innan med Inger, som sköter om Bunge, så känner man sig mer än välkommen. Taxibanan var som utlovat kantad av gula plastblommor (detta uppskattas tydligen enormt av tyskarna). På plattan står LRL med Olof och Mattias, de gör tillsyn och ska snart hem till Linkeboda igen. Vi var rejält hungriga så jag slet upp två stora äggtorpeder som jag kärleksfullt skruvat ihop kvällen innan, magiskt goda såklart. Kläm ihop två ägg, majonäs, bacon, dijonsenap, persilja, nån bra ost, salt, peppar, tomatpuré och sallad mellan två hallandsbrödskivor och njut.

Petter Blå, på Bunge flygmuseum. (Foto: Joakim S)

Bunge hade en del kul att bjuda på. De jättelika hangarportarna som gnisslade i vinden, doften av Kalla kriget och inte minst hangaren som är fylld av flygplan. Här står Jaktviggen Petter Blå, Lansen, Tunnan, Draken… och en Cessna 152. “Hur hamnade dom här?” frågade jag Inger. Jag minns inte riktigt vad hon svarade, men jag har för mig att ett museum i Visby donerade maskinerna till Inger och hennes man. På väggarna i hangaren så hänger det en massa foton från svunna tider. Det är ju ett museum, helt enkelt. Bunges historia får ni själva googla tänker jag. 

En sak jag fick reda på efter ett instagraminlägg som min mamma fick se, var att hon tillbringat två somrar på Bungefältet under 70-talet. Hon gick nämligen furirutbildning i Lottakåren just där, hon skickade en bild på klassen som är tagen precis där vi parkerade IUD. Otroligt kul sammanträffande. Här har morsan stått liksom, hon har sovit i logementet. Hon berättade hur de brukade smyga ut på kvällarna, hur den kortaste kvinnan i gruppen fått överslaf och på natten i frustration vrålat: “Hur fan kan jordens kortaste människa få överslaf?!”. Ja, det finns många historier såklart. 

Lotta-utbildning, Bunge flygfält.

Efter äggmackor, kaffe, bulle och batteri i telefonen så kom hemlängtan krypandes. Det tar ju som ni vet bara en timme att komma hem, svindlande. Nu var det min tur att flyga; Ahlström förtjänade vilan. Jag provade något nytt och progressivt och skickade in färdplan via Skydemon, otroligt smidigt. Innan avgång ringde jag Stockholm AOR och kollade så att de fått in den, allting stämde 100%. Tack till Andreas Enblom som besvärat sig med att skapa profiler för alla flygplan i appen, det sparar ju massa tid! (Inte för att jag glömt bort hur man eldar upp tid med linjalen och navskivan, men ni fattar.)

Klaff två, full gas, släpp bromsarna. Kortfältstarten från grässtråk bana 01 gick bra och vi var på väg hemåt.

Färdplanen aktiverades hos Sweden och så tog vi lagom marschhöjd. Här har ju IUD en fantastisk autopilot med kurshållning, den användes flitigt. Samtidigt som vi steg från Bunge så hörde vi Oscar i KIT på radion; han lämnade Visby ganska exakt samtidigt. Fick känslan av att här dominerar LFK luftrummet minsann, stig åt sidan! 

När vi nådde våra 7000 fot så var det ganska snart dags att sjunka igen, en lång och fin plané tills vi till sist hamnade under TMA och fick gå rakt in på bana 29. Sen stod man på plattan, hemma. Vilken dag! Så lärorik! Resan görs verkligen bäst ihop med kloka kamrater och bra väder! Det var först när jag kom hem till lägenheten och packade upp den mjöliga surdegslimpan som jag förstod att jag inte drömt, vi var på Gotland idag! Eller var vi i Gotland?

Radionavigationshjälpmedel utanför kontrollzonen

Som anstår Sveriges flyghuvudstad har Linköping mycket flygrelaterad infrastruktur i närheten. En installation som de flesta som flyger i närheten säkerligen är välbekanta med är VSN (Vassen), VOR/DME-fyren som är strategiskt placerad precis utanför inflygningspunkten Hovetorp. Fyren syns väldigt tydligt från luften, och även från marken om man åker på Brokindsleden söder om Sturefors.

Härom dagen behövde jag ett utflyktsmål för en cykeltur i det fina vädret, och beslöt mig för att se fyren på nära håll. Det såg inte ut att finnas några avspärrningar, men för säkerhets skull var jag utklädd i teknikturistens bästa kamouflage: en reflexväst och en utstrålning av att veta vad jag gjorde. Efter att ha studerat kartan noga, fyllt på vattenflaskorna och smetat på ordentligt med solskyddskräm gav jag mig av i sommarvärmen på vad som visade sig bli en 46km lång runda från centrala Linköping, med teknikturism på hög nivå.

Efter att ha svängt av från Brokindsleden strax söder om Sturefors väntar 2,5km grusväg med 55m stigning.
Den välunderhållna grusvägen leder fram till en gård som enligt kartan heter Vässentorp, vilket kanske är källan till fyrens namn. Strax bakom gårdens ladugård hittar man servicevägen upp till fyren.
Det verkar inte vara så värst mycket trafik på vägen upp på kullen. Med tanke på att asfaltsvägarna dominerade rundan hade jag tagit stadscykeln, inte terrängcykeln, så jag fick leda den sista biten upp till fyren medan jag aktade mig för brännässlorna.
Framme vid resans mål, fortfarande utan att ha träffat på några avspärrningar eller förbudsskyltar.
Eftersom fyren ligger uppe på en kulle har man bra utsikt över den Östgötska slätten. Hustaken och kyrktornet i Sturefors syns tydligt i nordost.
Antennen på kanten är antagligen till för att övervaka fyrens funktion. Den inre ringen med 50 små antenner visar att VSN är en doppler-VOR.
DME-antennen står lite för sig själv vid sidan om ringen av DVOR-antenner.
Det kan kännas tryggt att veta att fyren har nödkraft i form av en dieselgenerator.

Eftersom fyren står högt upp på en kulle utan skugga och det var en väldigt solig dag blev jag ganska varm av besöket. Det är dessutom ganska tråkigt att cykla tillbaka samma väg som man kom. Som tur är fortsätter grusvägen västerut, runt det norra hörnet av sjön Stora Rängen. Efter bara 6km cykelväg till, omväxlat med 500m ledande och bärande av cykeln på en skogsstig som såg större ut på kartan än i verkligheten, kom jag fram till Stafsäters gård för lokalproducerad glass och påfyllning av vattenflaskorna inför hemfärden.

Stafsäter är en naturlig rastplats för alla utflykter runt Stora Rängen.

Tre frågor till Per-Olof Marklund

Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Vad fick dig att börja flyga och när var det?
Mitt flygintresse har jag haft från väldigt ung ålder och jag kom ihåg en “Flygplatsens dag” på Skellefteå flygplats i mellanstadieålder som någon form av startpunkt på tankarna och efter det kom ju Top Gun och Iron Eagle som inspiration och drömunderlag. Det tog dock ganska många år innan jag verkligen tog tag i saken. Loggboken visar att jag den 19:e jan 2005 flög mitt första pass i KMH:s numera avyttrade syster KII och om jag inte minns fel så satt Tommy Lindström i högersits. Minnet är också att den flygningen skapade ett enormt “mer-behov”. Skolningen drog jag igång på allvar i mars samma år.

Tanken vara att lägga 12-18 månader på mitt PPL men det var ju alldeles för kul. I juni flög jag mitt första EK-pass då Jonna klev ur på den numera nerlagda väntplats Filip 1 och sa att jag fick klara av tre landningar på egen hand och den 30 september 2005 gjorde jag uppflygningen. Mest flög jag med Jonna, men även Mathias Lodman som numera jobbar för Wideroe och klubblegenden Sture B. Ett drygt år efter det började jag också med IR-skolning. Det är ju så kul att lära sig nya saker… 🙂 Här skedde den mesta av skolningen med en annan legend, nämligen Olle Backarp.

Vilket är ditt bästa flygminne?
Den frågan är ganska lätt! Rätt tidigt var det uppenbart att det jag tycker är kul är att använda flygningen för att resa och se nya platser och ganska tidigt flög jag in mig på klubbens dåvarande reseflygplan SE-LBV, en Mooney 201 och det var i den mitt absolut bästa minne inträffade. Jag och min flygparhäst Andreas Thorén tänkte att det ju kunder vara kul att flyga till Split i Kroatien där en vän till hans pappa hade segelbåt. Vi bjöd på flygningen och han bjöd på seglingen. Resan tog oss från Linköping via Malmö och Brno i Tjeckien ner till Split.

En väldigt stor del av denna upplevelse var planeringen innan. Hela resan flögs IFR och när man inte är jätteerfaren är det en enorm läroprocess att planera en längre IFR-resa nere i Europa. I Norden är det hyfsat enkelt i och med att man kan fajla DCT mellan nästan vilken punkt som helst, men nere på kontinenten behöver man följa airways och de kan ha olika begränsningar olika dagar i en vecka. Men vi löste problemet. Hemvägen flygs sedan via Linz i Österrike och klassiska Tempelhof i Berlin. Helt enkelt en resa jag kommer att minnas för resten av mitt liv!

Vad har du för mål kommande året?
Flygningen har de senaste åren varit lite nedprioriterat för min del och jag var faktiskt nära att låta allt förfalla, men jag måste säga att jag återfått glöden det senaste dryga året. I år har jag hunnit med lite kortare turer till Jönköping och Visingsö, men även bara för någon vecka sedan en fantastisk trip till Bornholm och förra sommaren blev det en Gotlandstour till Bunge och Visby. Vid ett flertal tillfällen har jag planerat att åka till Läsö, men av någon sur anledning har det alltid dragit in någon front precis när vi ska åka. Men det ska bli av någon gång! Självklart vill jag även hitta fler guldkorn framöver. Tips mottages med glädje 🙂 Sedan kan jag nog vara lite sugen att skaffa något eget alternativt att bli delägare i en kärra. Vi får se vart det tar vägen.

P-O:s besökta platser.