Karl-Erik Gustafson, mannen bakom SE -KEG

SE-KEG och Karl-Erik Gustafson, det går inte att tänka på någon av dem utan att tänka på den andre.

Jag hade förmånen att lära känna Kalle ”Flaps” Gustafson under mitten av sjuttiotalet då jag som en i raden av många unga grabbar blev insläppt i Kalles hangar. På den tiden flockades ju fortfarande smågrabbar runt flyget och vissa av oss fick åtnjuta Kalles ”beskydd” plus att vi fick lära oss att veta hut.

Som gröngöling så fick man börja med att tvätta flygplan undertill. Det var bara att krypa runt under buken med bensinindränkta trasor och sanera olja och skit så gott man kunde. Efter något halvår så fick man titta på oljestickor och fylla på olja och på den vägen var det. Kalle testade av om man stod ut med diverse skitjobb. Klarade man testerna så fick man verkligen lära sig nyttiga saker så snart han förstått att ens intresse var genuint. De saker jag fått lära mig av Kalle har jag haft en otrolig nytta av genom åren. Vi är ett antal grabbar som med stolthet  klarat av FSKF och överlevt. (FSKF = Fått Skäll av Kalle Flaps)

Det finns så mycket roliga episoder som man kan skriva om när det gäller Kalle och jag skall försöka återge en del av dem men först några rader om Kalle som person. Kalle föddes i Norrköping 1922 och började sin karriär inom flyget som modellbyggare och segelflygare. Före andra världskriget så arbetade han på Kungsängen för Nordisk Aerotjänst och AB Flygplan. 1942 så åkte han in i lumpen och hamnade på F 11 i Nyköping där han bland annat skruvade på S 16 Caproni och mycket annat i flygväg. Efter kriget, 1945, så tog han civilt mekanikercertifikat och 1954 så kom han till Linköpings Flygklubb där han blev kvar till sin pensionering 1987.

Att renovera och underhålla Piper Cub var något som Kalle kunde göra i sömnen. Flygplan täckta av duk var riktiga flygplan för honom och plåtklädda flygplan var helt klart en sämre sort. Lågvingade flygplan i plåt var en ren styggelse eftersom Kalle då tvingades krypa på golvet för att skruva luckor under vingen vid tillsynerna. Det var Kalle som indirekt såg till att det mest flögs Cessna i Linköpings Flygklubb eftersom han vägrade att befatta sig med en PA-28. Klubben köpte in en PA-28-161 1979 och Kalle infriade sitt löfte, han tog inte i den med tång ens. Klubben fick hyra in externa tekniker för att klara underhållet. Maskinen, SE-ICT, blev inte långvarig i klubben.

Kalle var känd för sitt temperament och det gällde att läsa av honom när han kom till jobbet på morgonen. Om han kom runt hörnet på klubbhuset glatt visslande så var allting på topp den dagen. Om Kalle inte visslade så var det litet si och så med humöret. Värst var det de dagar då han hade solglasögonen på och visslandet uteblev, då gällde det att hålla sig undan. Under den stundtals kärva ytan klappad det dock ett hjärta av guld bara man uppförde sig hyggligt mot Kalle. Vissa klubbmedlemar försökte stundtals att behandla Kalle som en form av tjänstehjon eftersom de ansåg sig vara förmer än en skiten flygmekaniker. Dessa figurer hamnade ofelbart i Kalles svarta bok och hans hämnd var gruvlig. Det hände små incidenter som oförklarliga punkteringar och dylikt när denna kategori medlemmar skulle ut och flyga. De fick då gå in till Kalle och be om hjälp vilket endast resulterade i att Kalle gick ut och hängde upp en skylt som det stod ”Ej flygklar” på och beklagade att han inte hade tid att hjälpa till. När medlemmen smugit iväg utan att få flyga så kunde Kalle snabbt och elegant fixa felet för man kunde ju inte ha flygodugliga maskiner på plattan sade han med en blinkning. Hur dessa små nesliga fel uppstod förtäljer inte historien……..

Var man kompis med Kalle så fick man all möjlig hjälp när man skulle ut och flyga. Då stod maskinen i regel nyputsad och nytankad och daglig tillsyn var utförd. Åkte man utomlands så skulle man alltid ta med sig ”mek-öl” till Kalle, det var ett absolut krav från hans sida annars så hamnade man i svarta boken. Det räckte med ett par pilsner så var Kalle nöjd och glad men om han fick ett sexpack elefantöl så hade man en vän för livet. Å andra sidan så var maskinen alltid i perfekt skick före en längre tur så ölen var en billig försäkring mot tekniska problem.

Kalles temperament har jag ju nämnt och jag blev vittne till hur en PA-31 från ett taxiflygbolag taxade fel och hamnade på flygklubbens platta i stället för på SAAB:s platta. Den guldgalonerade flygaren vände runt på plattan och blåste rakt in i hangaren med båda propellrarna där vi stod och jobbade. Jag hörde bara hur det skramlade till i golvet när Kalle släppte ett par fasta nycklar i betonggolvet och for iväg efter kärran som skjuten ur en kanon.(Kalle vårdade sina verktyg ömt så detta var helt unikt) Han for in i kabinen innan passagerarna ens hade hunnit ut och formligen släpade ut den olycklige flygaren. ”Guldgalonerna du har på dig fungerar tydligen som slangklammor på dina blodådror för något blod i hjärnan har du ta mig fan inte” skrek Kalle och släpade iväg killen in i hangaren där han fick en kvast i handen och sedan fick han sopa hangar i flera timmar. Jag tror aldrig mer att han gjorde misstaget med att blåsa in i en hangar.

En litet lustig episod utspelade sig 1985. Det ordnades en stor flygdag på F 1 i Västerås och det skulle flygas med Spitfire, Mustang och Mosquito vilket var otroligt unikt på den tiden. Dagen före uppvisningen så var vädret marginellt så de tre maskinerna hamnade på litet olik platser i Sverige i väntan på bättre väder men all tog sig fram till Västerås till uppvisningarna i alla fall. Veckan efter denna flygdag var Kalle otroligt dämpad och gick in i sig själv på något sätt. Jag frågade hur han mådde och då ledde han in mig på sitt kontor och lättade sitt hjärta eftersom han trodde sig haft en religiös upplevelse. Kalle hade gått och påtat i myllan på sitt sommarställe på Vikbolandet då han fick höra ett välbekant ljud från skyn, ljudet av en Merlinmotor. Han tittade då upp och fick se en Mustang på snuslägsta som  for rakt över honom. Eftersom Kalle visste att de sista Mustangerna lämnade Sverige i mitten av femtiotalet så tolkade han denna uppenbarelse som att Gud fader kallade hem lille Kalle. Eftersom han inte kände sig konstig på något sätt så tänkte Kalle att han nog skulle hinna med en sista grogg innan han dog. Han rusade in i stugan och hällde upp en grogg och sjönk ned i fåtöljen och väntade men ingenting hände. Det blev ett antal groggar till spriten var slut men inte tusan dog Kalle. Denna uppenbarelse var så mystisk för honom att han inte kunnat sova på flera dygn. Jag gapskrattade och berättade att det varit en riktig Mustang på väg till Västerås och att Gud inte hade något med saken att göra. Kalle hade inte haft en aning om flyguppvisningen och blev först tvärarg men sedan otroligt lättad eftersom han trodde att han skulle falla död ner närsomhelst. Efter en halvtimma så var han sitt vanliga glada jag. Så dumt det kan bli!

Ordet arbetsmiljö var nog helt okänt för Kalle. Så här i efterhand så kan man nog påstå att Kalles kropp tog en hel del stryk av att alltid arbeta i kalla hangarer och under förhållanden som skulle vara otänkbara i dag.

Hur Kalle hann med allting och ändå han med att vara social är ett mysterium. Linköpings FK hade åtta maskiner och ett årligt flygtidsuttag på över 5000 timmar under många år så nog fanns det att göra för en mekaniker. Dessutom så skulle han bygga upp SE-KEG på lediga stunder och de stunderna fanns sällan så projektet tog tid.

Ett par gånger per år så ordnade Kalle grötfester som man blev inbjuden om man hade tur Även jag kom så småningom med i detta gäng som man nog fick säga var gräddan av flygsverige. På vilket sätt jag kvalificerade mig är ytterligare ett mysterium i historien om Kalle.

År 2001 i mars så gick Kalle ur tiden och det uppstod ett svart hål i flygsverige. För de som har gåvan så kan man kanske fortfarande anropa SM5GAA som var hans stationsignal som radioamatör.

/Håkan Olsson, gästskribent

Bookmark the permalink.

One Comment

  1. Fint skrivet och jättekul läsning!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *