I flygets tjänst med aceton i blodet!

Här är ett gammalt minne från en klubbmedlem som visar på våndan av att renovera flygplan som väcktes när han läste inlägget om rengöringen av SE-KEG:s vingar.

Att aceton är utmärkt att lösa upp färg och lim med råder det ingen tvekan om. Det är heller ingen tvekan om att det löser upp hjärnan i mer eller mindre grad.

Följande episod har inget med SE-KEG att göra men den utspelade sig på LFK en bister januaridag 1982

Klubbens MFI-15, SE-XCF, skulle renoveras och lackas om. Per Wernholm, undertecknad samt en tredje klubbmedlem i LFK skulle tvätta maskinen så att den blev plåtren. Maskinen var lackad med tre olika färglager, de två första fick man bort med färgborttagningsmedel som ”BUMS” och Alcro Stripper. Det tredje lagret bet dock ingenting på förutom aceton.

Sagt och gjort, aceton inköptes i större mängd och sedan skred vi till verket. Vi var utrustade med tygtrasor och acetondunkar och höll till i LFK:s tillsynshangar. Andningsmasker och ventilation funderade vi inte ens på eftersom sådant tjafs var till för veklingar. Dessutom var det tio grader kallt ute och en iskall vind med yrsnö så hangarportarna fick vara stängda.

Den första kvällen så jobbade vi i ett par timmar och stämningen var på topp. Av någon anledning så skulle jag hämta något i trähangaren så jag gick ut bara för att upptäcka att plattan var såphal men ett lager pudersnö över. Vad som hände var att jag halkade omkull och blev sittande på ändan mitt på glansisen. Min acetondränkta hjärna tyckte att situationen var så komisk så jag kom mig inte ens för att resa mig upp, jag satt där i snöyran och skrattade och hade det allmänt trevligt. Hur länge jag satt där vet jag inte men efter en stund så kom mina vänner ut för att leta efter mig. De fann mig ju snabbt och de upplevde situationen lika komisk som jag så de stod och pekade finger åt mig och gapskrattade de med. Ingen av oss var vid sina sinnens fulla bruk, minst sagt.

Efter detta avbrott så gav vi upp för kvällen och bestämde oss för att gå på bio istället. Filmen som hette Excalibur var synnerligen usel men vi hade ganska kul ändå eftersom vi satt och kommenterade filmen i all dess uselhet så stämningen var på topp för oss. Att vi var påverkade av acetonen hade vi inte en aning om just då. Så småningom skildes vi åt och allt var frid och fröjd.

Ett par år senare så träffade jag en man som berättade om en synnerligen usel film som han sett i Linköping vid ett av sina besök där. Han berättade att hela behållningen med filmen var tre berusade gentlemän som hela tiden satt och kommenterade filmen högljutt men med en stor portion humor. Dessa tre gentlemän lyckades få hela salongen att gapskratta stup i kvarten trots filmens allvar. En av höjdpunkterna hade varit under en synnerligen dramatisk scen då det enda som hördes i salongen var ett rasslande ljud på golvet som fick alla att nästan avlida av skratt. Då insåg jag att det var oss tre acetongubbar som han talade om eftersom Per Wernholm lyckades tömma ut en hel påse mintkarameller av typen ”Cloetta Peps” över biografgolvet. Dessa karameller studsade och rullade framåt i salongen under en hel evighet kändes det som. Främlingen kunde även citera några kommentarer som jag kände igen, det var ingen tvekan om att jag varit medskyldig. Ingen av oss hade dock upplevt oss som berusade på något sätt, vi var bara på ett strålande gott humör.

Jag fick ju erkänna att jag varit skyldig till denna kvälls underhållning och jag fick bland annat en stor whisky som tack plus ett antal superlativer för våra humoristiska kommentarer och att vi räddat kvällen. Tänk vad litet aceton kan göra för att glädja den stora massan. Jag vill minnas att vi var försiktigare i fortsättningen………

/Håkan
Hmm…förklarar en hel del. Håkan är fortfarande en glad person. Om det är acetonet som ännu inte vädrats ur blodet låter jag vara osagt 🙂 … Men, det är precis den här typen av minnen förknippade med tillvaron på LFK som är utmärkta bidrag till Kontakten. Har du egna historier du vill dela med dig av är det bara att skicka ett mail till info@lfk.se.
Bookmark the permalink.

2 Comments

  1. Ah Peps var min favorit och räddade mig i otaliga tråkiga situationer något år senare när lumpen kallade med många nätter i tält och kyla(detta har mina barn fått lida för ,ty ingen campingsemester hos la familia trots storögda barn bedjan om hur kul det kunde vara med lite tältliv eller ev husvagn….)Filmen Excalibur kan jag ej titta på utan ett litet lätt leende på läpparna,såsom scener med korparna Hugin o Mumin.en lätt påsättning med rustningen på,vi undrar foortfarade hur det gick till plus då nämnda täta och spännande scen med rullande pepskulor nedför biosalongen.
    Jag säger bara leve de gyllene F:en (där flaskan kan bytas mot allehanda andra droger typ aceton;-) )

  2. Ljudet av Peps rullandes över ett parkettgolv är svårslaget och huruvida det är möjligt att kopulera iförd en medeltida rustning är en fråga som inte är utredd. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *