Varför flyger jag?

“Varför flyger jag?”, den frågan har säker många piloter fått från sin omgivning och säkerligen ställt sig själv en eller två gånger. Det kostar pengar och utsätter en för risker som det krävs träning för att kunna bemästra.

Vissa flyger kanske för att det ger en status och för att imponera på sina kompisar och flickvänner, andra för att det är bra för ens yrkesmässiga verksamhet. Men många gör det bara för att det är en del av ens livsstil.

En liknande fråga kan ställas inför alla andra typer av aktiviteter när en människa utmanar sig själv och naturens krafter? Varför bestiger en bergsklättrare ett berg? Svaret blir oftast, “för att det finns där” och för att bevisa att han eller hon kan.

Denna fråga gäller heller inte bara människor.

Titta runt i naturen och se den vanliga fiskmåsen. En skränande varelse som slåss om matrester på soptipparna. Störig och onödig i mångas ögon, men en utmärkt flygare. I timmar kan de hänga bakom fartyg och med minimal energiåtgång sväva på vindarna för att se om fartygets propellrar fått fiskar att komma upp till ytan. Flygning för dem är inget de behöver tänka på, lika lite som vi behöver fundera på hur man håller balansen när man går på marken. Fokuset för en fiskmås ligger på att hitta mat, inte att flyga.

Jonathan Livingston Seagull är just en sådan fiskmås. Men inte som alla andra. Han upptäcker att det finns en djupare mening med livet. Viljan att uppnå perfektion. Att bli den ultimata flygaren.

“The wind was a monster roar at his head. Seventy miles per hour, ninety, a hundred and twenty and faster still. The wing-strain now at hundred and forty miles per hour wasn´t nearly as hard as it has been before at seventy, and with the faintest twist of his wingtips he eased out of the dive and shoot above the waves, a grey cannonball under the moon.

He closed his eyes to slits against the wind and rejoiced. A hundred forty miles per hour! And under control! If I dive from five thousand feet instead of two thousand, I wonder how fast…

His vows of a moment before were forgotten, swept away in that great swift wind. Yet he felt guiltless, breaking the promises he had made to himself. Such promises are only for the gulls that accept the ordinary. One who has touched excellence in his learning has no need of that kind of promise.”

Kanske är det här som kärnan i flygglädjen finns? Att testa sina gränser. Att bli bra och med tiden bättre på något. Det finns alltid något som man kan förbättra. Finslipa landningar, navigering, precision i instrumentflygningen m.m. Det är när man övervinner svårigheterna som lyckokänslan kommer. När flygtrimmen väl finns där så är det inte längre bara en pilot som flyger ett flygplan. Flygplanet är en del av en själv. Man tänker på vad man vill göra, inte hur man gör det.

“When Jonathan Seagull joined the Flock on the beach, it was full night. Hi was dizzy and terribly tired. Yet in delight he flew a loop to landing, with a snap roll just before touchdown. When they hear of it, he thought, of the Breakthrough, they´ll be wild with joy. How much more is there now to living! Instead of our drab slogging forth and back to the fishing boats, there´s a reason to life! We can lift ourselves out of ignorance, we can find ourselves as creatures of excellence and intelligence and skill. We can be free! We can learn to fly!”

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.