Peter Lindhs flygarhistoria

Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Peter Lindh heter jag och jobbar i det ”civila” som golfpro på Landeryds Golfklubb. Jag är 59 år och har två vuxna barn och en flygrädd fru. Jag har förtroendet att få vara med i flygklubbens styrelse som sedan 3 år tillbaka, nu i form av sekreterare. Jag började min PPL-utbildning på LFK hösten 2001 och gjorde mitt flygprov i juni året efter. Mina flyglärare var Jonna och Tommy.

Generellt så är jag en som flyger ganska mycket under sommarhalvåret och lite mindre under vinterhalvåret. Årets höjdpunkter är våra klubbutflykter till både när och fjärran. Jag har deltagit de senaste åren till Berlin, Normandie, Östersjön runt, Norra Sverige och nu sist Södra Sverige. Förhoppningsvis blir det en resa till Alperna kommande sommar. När vi hade brandflyg så var jag en flitig spanare och pilot.

Att besöka flygshower och flygträffar är ett stort intresse för mig, ett antal gånger har jag varit på Farnborough utanför London, Le Borget i Paris, Duxford i Cambridge, Sebring i Florida mm.

Självklart är målet att äga ett eget plan och just nu söker jag något lämpligt, det lutar mot en Lill-Cub. Jag tycker vi har en bra blandning av flygplan på klubben, jag ser verkligen fram emot när våran KEG kommer i luften.

Det roligaste äventyret var klubbresan till Normandie, det är fantastiskt att flyga utomlands och verkligen lärorikt. Det kan kännas lite ovant och läskigt att ta steget med att flyga i andra luftrum, språket, procedurer mm. men eftersom vi är fler i planet så funkar det jättebra när vi kan hjälpas åt. Jag ser verkligen fram emot om vi kommande sommar kommer iväg till Alperna.

Liksom många andra piloter har jag varit ute för några incidenter. Den mest spektakulära var vid en flygning för ca 5 år sedan, en eftermiddag i februari från Halmstad till Linköping. Det var 4 minusgrader molntäcket låg på 2500 ft och jag hade metrologiskt OK på sträckan. När jag låg på ca 1500 ft över småländska höglandet började det regna! Det tog inte lång stund förrän det började lägga sig is på vindrutan, inget på vingarna men en 1 cm tjock is på rutan. Sikten framåt blev noll, jag kunde bara se marken från sidrutan. Full defroster och fläkt hjälpte inte. Snabb blick på Garmin 430, var är närmaste flygplats? Rakt österut ca 5 minuter låg Hagshult utanför Värnamo, jag ropade upp Sweden Control och sade mina avsikter och förklarade nödläge. Jag flög rakt över flygplatsen och lade mig i ett högervarv med obefintlig sikt framåt men med korsade roder kunde jag ana flygfältet på finalen genom sidrutan, det låg snö på fältet och jag hade inte en aning hur tjockt det var. Landningen gick bra och jag stannade på banan. Omedelbart efter landningen kommer en militärtropps skyddsvakter och undrar vad som hänt, de hade höjd beredskap på det annars lugna fältet på grund av någon hotbild. De fick i samma stund information från Sweden Control att jag var på ingående men hann inte tända upp fältet för att förenkla inflygningen. Allt gick bra och de erbjöd husering i Värnamos flygklubbs klubbhus för att invänta nästa dags bättre väder. Tyvärr visade det sig att det inte blev bättre utan det blev tåg från Värnamo till Linköping. Dag tre var det flygbart väder och jag blev skjutsad ner, lämnade över en tårta för så gästvänligt omhändertagande från både militären och flygklubben för att sedan flyga hem.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.