Etikett: Sommarlov

2 Comments

Classic Aircraft Meeting på Hedlanda

  By Kontakten
Här kommer en berättelse från en mini-flygsemester i somras. Några garantier för att det är 100 % korrekt återgivet finns inte.

Ända sedan jag tog mitt PPL har jag velat flyga till Hedlanda. Fjällen har alltid lockat och när några entusiaster annonserade med Classic Aircraft Meeting var måttet rågat. Jag måste dit! Förra sommaren gjorde jag ett halvhjärtat försök. Tänkte ta MVFK’s Safir för att komma dit ståndsmässigt, även om jag är lite nervös för axiallager och annat i den motorn. Motorstopp är ju det sista man vill ha när man flyger över skog och fjäll. Men sommaren regnade bort så det blev inget.
I våras bokade jag istället upp MVFK’s Bulldog, SE-MEK, som jag flugit in mig på under hösten och som känns lite pålitligare men ändå skulle kunna kallas klassisk. Meetinget skulle pågå en vecka, från onsdag 24 juli – onsdag 31 juli, men jag tänkte nöja mig med torsdag – lördag. Inledningen av sommaren visade att det visst kan vara fint väder även i Sverige och Stefan Olsson, en hängflygkompis från Borås, ville gärna följa med. Det kändes bra eftersom det både är roligare och billigare samt att det är gott att ha en flygare vid sin sida som kan minska arbetsbelastningen om det krisar.
Planeringen visade att Bulldogens tankar skulle möjliggöra direktflygning Linköping – Hedlanda och fortfarande ha 45 minuters reserv, men det var på marginalen. Vi planerade därför med en mellanlandning i Siljansnäs för tankning. Efter Siljansnäs tänkte vi fortsätta på samma kurs förbi Orsa Tallhed innan passage in i fjällområdet. Vid Övra Kölsjön skulle kursen ändras från 354º till 330º direkt mot Hedlanda. Detta medförde att vi hade flera sjöar att landa i och Svegs flygplats om något skulle gå på tok. Flygtiden skulle bli ca 2,5 h om man inte tog hänsyn till vind. Sen var de det här med fjällflygning och nödutrustning. Jag kollade i KSAB Svenska flygfält. Flygplanet ska ha fluorescerande färgmarkeringar på vingar och kropp, vilket SE-MEK har. Nödutrustning hade jag i stort sett vad som behövdes, utom nödraketer! Känns ju lite overkill med nödraketer mitt i sommaren när det är varmt och nästan är ljust dygnet runt, men ok då. Jag fick låna LFK’s nödpacke vilket var bra. Flygning inom fjällområde kräver dessutom uppföljning, så det fick bli ATS färdplan. Jag valde att göra en för Linköping – Siljansnäs och en för Siljansnäs – Hedlanda.  
Som så ofta i Sverige, när det väl börja närma sig avfärd ändrade sig vädret till den lite ostadigare varianten. Meteorologerna började prata om talrikare eftermiddagsskurar och värmeåskväder.
Tidigt torsdag morgon såg vädret fortfarande flygbart ut, lite större risk för åska norrut men kom vi bara iväg i tid så borde det gå bra. Jag hämtade Bullen ute på Saab och mötte sedan Stefan på klubben där vi lastade kärran med tält, sovsäckar, liggunderlag, myggmedel m.m, förberedda på några dagar i det fria.
Kl. 11:15 lyfter vi från Saab och sätter kurs norrut. Eftersom det är semester är tornet stängt, så när vi passerar ut ur kontrollzonen ropar jag upp Östgöta och aktiverar färdplanen mot Siljansnäs samt ber att få stiga till 4000 ft. Det är disigt, 8 km sikt kan ibland upplevas riktigt dåligt, så jag är glad åt att jag fuskat lite och tagit med min handhållna GPS, en gammal hederlig Garmin GPSMap76S. Bullen har ju inget sådant hjälpmedel. Annars är det SKC och totalt dött i luften, inte en rörelse, nästan lite otäckt. Sikten förbättras ju längre norrut vi kommer och när vi närmar oss Dalarna börja de första cumulusarna poppa upp. Siljansnäs når vi utan problem, men vi kan se att norrut har CB:na börjat växa till sig. 
Vi landar 12:43 på den 800 m långa banan. En bit innan bankant finns där en liten trädridå som man måste passera över och när jag efter den drar av gasen bromsas Bullen upp kraftigt tack vare de effektiva klaffarna. Sjunker igenom något, men sättningen blir inte alltför hård. Vi får hjälp med tankning och jag ringer fjällvädermeteorologen för att kolla hur det ser ut med vädret på sträckan till Hedlanda. Tyvärr får jag inte mycket mer info än vad jag redan kan se på radarbilden, där det runt Hede har börjat bildas spridda skurar. Är lite skeptisk så jag ringer även kontaktpersonen på Hedlanda för att kolla hur det ser ut där. Han berättar att det finns en del skurar över fjället men att flygplatsen klarat sig än så länge och att molnbasen fortfarande är hög. Så vi beslutar oss att prova. Österut ser vädret fint ut och vi kan ju alltid vända samt att vi har Sveg som reserv. Nu känns det bra att vara två! Vi startar 13:51, stiger till 5000 ft och aktiverar färdplanen mot Hedlanda. Jag hade tagit med mig min GoPro kamera för att filma landningen i Hedlanda men i brådskan att komma iväg innan skurarna tilltar för mycket fick jag inte fast den som tänkt i cockpit, så någon filmning blir det inte.
Snart ser vi Orsa Tallhed och det är fortfarande inga problem med regn, passerar in i fjällområdet och når Övra Kölsjön där vi lägger om kursen mot Hedlanda. Det ser rätt mörkt ut mot Hedlanda och ett litet CB verkar ha parkerat ungefär där Hedlanda bör ligga. Men vi fortsätter, passerar en mindre skur och får lite stänk på oss. Kollar bakåt emellanåt, men där är det riktigt finväder. Från Sveg följer vi sjösystemet mot Hedlanda, vilket gör det hela lättnavigerat och snart skymtar vi flygfältet bakom en mindre fjälltopp. Det syns nu tydligt att CB:et sträcker sig ut över flygplatsen och att det regnar alldeles i närheten. Men vi når flygplatsen utan att bli duschade och landar ner kl. 14:51 på en regnvåt bana, och jag kan dra en lättnadens suck.

Landning i regn. (foto: Visionimages.se)
När vi taxat fram till uppställningsplatsen framför serveringen på Hede International Airport möter Ragnar ”Ragge” Dillner oss och frågar var vi tänkt bo.
–        Jaa, vi hade ju tänkt tälta…
–        Det är ledigt på ”Hotellet”, säger Ragge och pekar på en liten bod.
–        Ok, vad kostar det?
–        100 kr natten
”Hotellet” visar sig vara en inredd ”vedbod” med 2 separata rum med en säng i varje. Rent och väldigt komfortabelt så vem kan motstå nåt sånt, speciellt när det är skurväder. Vi anlände alltså precis lagom. För de som kom senare fick vackert slå upp sina tält eller åka in till Vemdalen eller Hede och fixa annat boende.
“Hotellet”
Vi har knappt hunnit installera oss när vi hör det omisskännliga ljudet av en 2-motorig kolvmotorkärra som närmar sig. Vi går ut till banan och får syn på en flygplanssilhuett som jag inte känner igen när det svänger upp på final. När kärran taxar in till plattan framför oss får vi syn på registreringen XB-ANQ.
–        Var i all världen kommer den ifrån!?
Skymning över fältet

Efter att motorerna kuperats kliver en äldre herre ensam ut ur planet. Det visar sig vara en Aerostar 601P årsmodell 1978 och XB står för Mexico! Piloten och enda ägaren, Thomas Hesselman har bott i Mexico i 50 år och använt kärran för sina affärsresor. Med en inmonterad extratank har det möjliggjort flera transatlantiska flygningar både via Azorerna och Island samt nonstopp flygning från Mexico till Canada. Thomas är nu i Sverige bl.a. för att försöka sälja kärran, eller sin ”mistress and companion” som han uttrycker det. Han tillägger sedan med ett leende.

–        Det finns två sorters piloter, de som landat med ställen inne och de som kommer att göra det. Och jag vill inte tillhöra någon av de kategorierna!
När vi efter middag sitter och njuter av varsin Hedlanda pilot beer på uteserveringen undrar jag om det inte är rätt spännande att korsa Atlanten ensam i en kolvmotorkärra, får jag till svar.
–        Nä, det är inte så märkvärdigt. Jag har flugit över med enmotoriga flygplan också. Och utan motorer…
–        Utan motorer, vadå utan motorer, segelflyg!?
Thomas berättar då att han vid ett tillfälle fick motorstopp på båda motorerna över Atlanten på 26 000 ft på väg mot Reykjavik. Han lyckades glidflyga till en flygplats på Island med 6 000 ft tillgodo och landa där ”dead stick”! Något med bränsletillförseln hade fallerat.
Rätt val av dryck på Hedlanda

Lite senare landar en MFI-9:a. Inget märkvärdigt med det, men kanske är det någon ”gammal” LFK:are som känner till registreringen SE-XIS?
Även andra flygplan stannar till, bl.a. två Lancair, en norsk- och en svenskregistrerad. Det blir en riktigt fin kväll på Hedlanda, skurarna har dragit bort och det är alldeles tyst och stilla. Skönt att ha en riktig säng och slippa tältet…
Under frukosten nästa morgon kommer vår nyfunna vän med ett överraskande förslag.
–          Grabbar, ska vi inte ta en tur över fjället? Vi kan ta min kärra.
Stefan, är snabbt med på noterna och jag hänger förstås på. Även om jag har lite i bakhuvet att då måste jag ju bjuda igen… En tredje gubbe hänger också med och vi får slåss om framsätet. Det blir inte jag som vinner, eller rättare sagt, jag ger walkover med en gång och sätter mig längst bak. Vilket jag ångrar så här i efterhand, det hade varit riktigt kul att få spaka en ”tvåsaftare”. Men det blir ändå en trevlig tur på låg höjd över fjällvärlden och snabbt går det, åtminstone när man är van vid 100 kts!
När vi landat frågar jag Thomas om han vill spaka lite Bulldog. Och det vill han gärna!
–          Skit också! Tänker jag tyst för mig själv.
Jag har en tendens att klanta till det när jag känner mig granskad, och denna gång blir inget undantag…

Innan start bestämmer jag att vi följer dalgången söderut en bit och sen flyger tillbaka igen eftersom jag inte känner mig så hemma i området, vilket Thomas tycker låter utmärkt. När vi startar bana 24 slutar interkommen att fungera och jag strular lite med den under stigning. När vi planat ut på 3000 ftpekar Thomas på hastighetsmätaren.
–          100 kts?
–          Ja, hmm lite fortare brukar det ju gå… Visst katten, klaffen!
In med den så går det lite bättre. Meddelar sedan i etern.
–          Hedlanda radio, SE-MEK har startat och följer dalgången söderut på 3000 ft.
Efter en stund påpekar min passagerare.
–          Vi flyger norrut…
–          Vad… ja just det, nu ja. Vi vänder!
Bra start, jag känner riktigt hur självförtroendet flödar. Överlåter sedan kontrollerna till min kollega så att han får känna på kärran. Men han blir ganska snabbt nöjd och jag får ta över igen. Efter en stund går vi tillbaka mot fältet för att landa och min annars snacksamma passagerare blir ovanligt tyst en stund. Sedan kommer det.
–          Vill du be dem skicka en hjärtläkare till flygplatsen?
–          Vad! Menar du allvar!?
Tystnad…
–          Nä, ja skojar bara!
Det var som katten, en riktig skämtare alltså. Men det var faktiskt ganska kul, jag förstår piken. På final så tillägger han.
–          Glöm inte landningsställen!
–          Nä du, på den här kärran är de alltid ute. Det vet jag!
Nästa dag, lördag, ska det bli flyguppvisning så det börjar droppa in fler och fler besökande plan under eftermiddagen och kvällen. Både vanliga och lite ovanligare typer, bl.a. Klemm 35, Super Falco F8L från Schweiz, Long-EZ, Sokol M1d från 1949, RV3, Bellanca Decathlon, Saab Safir m.fl. Vi får också sällskap från LFK då Peter Curwen dyker upp med SE-MEV. Och kvällen blir precis lika fin och stilla som föregående, fast med lite fler mygg.
Flygning i fjällvärlden
Efter att ha kollat vädret lördag morgon, som ser ut att bli lite sämre under eftermiddagen på sträckan söderut, beslutar jag och Stefan oss för att styra kosan hemåt redan på förmiddagen. Tyvärr missar vi då flyguppvisningen men vi har ändå haft två riktigt fina dagar på Hedlanda med en hel del flygplan och i gott sällskap av likasinnade.
Den här gången får jag fast GoPro kameran på lampan i taket som tänkt, vilket blir alldeles utmärkt. Starten filmas, men för att slippa klippa bort en massa onödig film stänger vi kameran efter en stund och Stefan får i uppgift att påminna mig att slå igång den inför landning. Vi tar samma rutt hem med mellanlandning och tankning i Siljansnäs. 
Siljansnäs ligger oerhört vackert vid Siljan i ett annars ganska kuperat landskap. Den här gången smyger jag ned kärran på banan, så gott som en tiopoängare och när vi rullar ut farten säger Stefan.
–          Vi glömde slå på kameran!
Det är inte första gången mina passagerare misslyckas med att påminna mig att slå igång kameran, vilket medfört att jag har en massa film med starter men nästan inga landningar. Så ett hett tips, det är nästan omöjligt att komma ihåg kameran, låt den gå om du inte ska allt för långt eller fäst fjärrkontrollen på ratten/spaken eller något där den syns.
Resten av flygningen hem gick utan intermezzon och snart står vi på fast mark på Saabfältet igen.
/Thomas Hylander
No comments

Min sommar

  By Kontakten
Min sommar har varit fylld med massor av upplevelser av olika slag. Den jag tänkte berätta om nu handlar om min och mina vänners flygresa ner till Berlin i början på juli.

Idéen till detta kan man nog säga föddes efter en annan flygresa vi gjorde sommaren 2011. Planen då var att ta oss ner till Göteborg för att se Göteborg Aeroshow. Vädret medgav dock inte detta så istället fick det bli en weekend på Öland där en av oss har sommarställe. Efter en mycket lyckad resa så började givetvis diskussionerna om vart nästa resa skulle gå (som vi då tänkte genomföra sommaren efter). Vi var alla överens om att vi ville längre bort än Öland och gärna till ett annat land. Som många säkert känner igen så är det dock väldigt lätt att snacka men betydligt svårare att verkligen genomföra det man snackar om. Det blev helt enkelt ingen resa, eller ens tal om någon resa sommaren 2012.

Några månader in på 2013 så började vi dock löst prata om att kanske genomföra vår tidigare plan kommande sommar. Efter mycket trixande och noggranna jämförelser av våra kalendrar togs beslutet att den första juli avgå från Linköping med destination Berlin. Att vi valde just Berlin av alla ställen man kan flyga till berodde främst på att två av oss har en speciell ”connection” med staden.

Planering
När vi nu äntligen hade bestämt oss började det roliga, planeringen! Kartor beställdes och rutter började skissas. Jag har tidigare aldrig flugit utanför Sverige så det blev även en hel del läsande på olika flygforum, AIP, hemsidor, gamla teoriböcker och så vidare för att försöka förstå hur flygning utanför Sverige fungerar.
Resultatet blev hur som helst ett första leg ner till Kristianstad (ESMK) med rutten ESSL – ABAMA – MOKNI – DETIK – ETPIG – ESMK. Samt leg nummer två ner till Strausberg (EDAY): ESMK – ALM – SALLO – TRT – FLD – RAKIT – TERDA – EDAY.
   På hemvägen blev planerades det istället med två stopp, först i Peenemünde (EDCP) och sedan i Ronneby (ESDF) för att sedan flyga till Linköping. Rutterna, EDAY – RAKIT – PADKU – EDCP samt EDCP – BAKLI – ELVIX – 5555N01419E – ESDF och till sist ESDF – TEMLI – 5723N01548E – 5739N01550E – ABAMA – ESSL.



På söndagen, dagen innan vi skulle flyga iväg gjordes de sista förberedelserna. Först ett samtal till meteorologen på Arlanda som konstaterade att det nog skulle gå att ta sig ner till Berlin på måndagen och hem på onsdagen, dock skulle vi se upp för eventuell åska utöver vattnet på hemvägen. Färdplanerna skickades även in via internet och här uppkom vårt första problem. Att skicka in färdplanen ESSL – ESMK gick fint men när jag skulle göra samma sak på ESMK – EDAY så sa systemet att jag inte var behörig att skicka färdplaner utanför Norden. Jag fick då nått minne av att jag faktiskt läst detta under min research tidigare men glömt bort att fixa det. Hursomhelst så efter ett samtal till någon skiftledare borta på FPC så var problemet löst och ”VFR_ACK”-sms började ramla in på mobilen.

Lite senare ringde mobilen och grabbarna (som kommer från Stockholm) meddelar att de står utanför. Eftersom vi skulle sticka tidigt på måndagen så fick det bli en natt i min lägenhet.
Efter en välbehövlig natts sömn ringer klockan tidigt och vi far upp och gör oss iordning för avfärd mot flygplatsen. En sista check av vädret, utskrivning av driftfärdplaner samt grundligt kolla igenom flygväskan så inget viktigt är glömt och vi är redo för avfärd.

Vi ankommer till ESSL cirka en timme innan vår EOBT som var satt till 0900 lokal tid. Alla vanliga förberedelser genomförs, lastning och kontroll av dokument dock något grundligare än vanligt. En sista-sista kontroll av väder och NOTAM och vi är redo att inta flygplanet.

Klockan är nu några minuter över nio och jag släpper parkeringsbromsen vid tankningen och börjar rulla mot motoruppkörningen. Inga konstigheter här och ett par minuter senare står vi uppställda bana 29. Efter ”klart starta” från tornet drar jag på fullgas. En något surrealistisk känsla tror jag vi allihopa fick i detta

Linköping City

ögonblicket, ungefär ”this is really happening”. Dock ingen möjlighet att fundera på annat här inte, fokus på det som ska göras. Upp i luften och en högersväng stigandes till 1500 fot och vi är snart på kurs mot Hovetorp. Tornet skickar oss vidare till Östgöta så fort vi nått 1500 och vi ropar upp och begär klarering. Vi får klart upp till 4500 fot men upptäcker snabbt att vi nog får hålla oss på runt 2500 för att gå under moln. Väl uppe på cruise så låter jag min co-pilot till lika autopilot John ta över spakarna och han för oss enligt färdplanen mot Kristianstad.


Vi lämnar snart Östgötas luft och blir skickade till Sweden som inte har någon trafik att rapportera. Ett tag senare skiftar vi till Växjö och får klart genom TMA:t på 3000 fot minus. Ungefär halvvägs genom Växjö TMA så ropar flygledaren upp oss och säger att de ringer från Kristianstad och säger att deras 100LL är slut om det nu var så att vi hade tänkt tanka hos dem. Mycket riktigt så var ju de precis det som var planen. Lite tagna på sängen sådär ber vi att få återkomma medan vi diskuterar hur vi ska lösa dehär. Första tanken var såklart att ”varför i h*****e skriver de inte ut det i NOTAM för, är väl precis det man ska ha NOTAM till” (och att vi skulle ha glömt kolla NOTAM fanns inte på världskartan denhär dagen). Dock ingen tid att tänka på det utan vi drog upp kartan och konstaterade att Malmö (ESMS) nog skulle vara bra att diverta till. Vi förklarar för flygledaren i Växjö vad vi tänkt göra och frågar även lite snällt om hon skulle kunna ringa och höra så Malmö verkligen har 100LL på lager. Några minuter senare återkommer hon och säger till vår lättnad att det finns 100LL på Malmö och att de nu vet att vi är påväg. Perfekt tänker vi och tackar så mycket för hjälpen.

Vi har nu precis lämnat Växjö TMA så vi ropar upp Kristianstad och meddelar att vi tänker följa vår färdplan mot dem men gå väster om fältet för att sedan vika av och gå rakt mot Malmö. När formalian är avklarad förklarar de att de är ledsna för att bränslet var slut och att de hade lagt upp ett NOTAM men att detta gjordes ungefär samtidigt som vi startade från Linköping. Jaha det förklarar saken tänkte vi men tackade så hemskt mycket för att de insåg vad som höll på att hända och ringde till Växjö som kontaktade oss.

Final bana 17 ESMS
Vi blir så snart vi har vikt av mot Malmö i höjd med ESMK skickade till ”Malmö Control” som något förvirrande dock kallas ”Sweden Control”. För några som har sysslat en del med virtuell flygledning så var detta dock ingen direkt chock som tur är. Vi får från Malmö aka Sweden klart direkt mot final bana 17 och blir ganska tidigt skickade till tornet. Efter landning står det en ”follow-me-bil” vid bankanten som vi följer till parkeringen. Vid parkeringen ser vi att det står en marshaller som börjar vifta med sina pinnar. Jaha, det var ju ett tag sen man läste vad alla dessa tecken betyder tänkte jag. Det hela var dock ganska ”self-explanatory” och vi står snart parkerade där vi ska.

Marshalling 


Vi ville snabbt komma iväg då det enligt prognoserna skulle blir sämre nere i Berlin efter klockan 15 lokal tid så efter inskickande en ny färdplan till Strausberg och en snabblunch i briefingrummet på Sturup så ringer vi security som kör ut oss till planet. I luften strax efter 13 lokal tid passerar vi punkten Slimminge och vi svänger höger bort mot VORen Alma. Malmö aka Sweden ger oss vår önskade höjd 2500 fot som vi insåg skulle bli max pga molnen. Vi passerar snabbt kusten påväg mot punkten SALLO som är gränsen mellan Sweden FIR och Bremen FIR. Strax innan skickar Sweden oss till Bremen Information. Innan vi ropar upp återkommer lite av känslan vi fick vid starten på ESSL fast mera ”nu händer det, nu lämnar vi svensk luft”. Från Bremen får vi en ny transponderkod och sedan händer i princip ingenting mer än nån liten trafikinformation innan vi börjar närma oss Berlin.

Final bana 23 EDAY
På våra Jeppesen VFR-inflygningskort så står det att man ska kontakta Strausberg Information senast fem minuter innan beräknad ankomst så vi meddelar Bremen att vi skiftar till Strausberg. Från Strausberg får vi vind, QNH och bana 23 så vi meddelar att vi går in direkt mot final bana 23. Efter landing och tankning parkerar vi och tar vårt pick och pack och går in i ”terminalen”. Killen som tog emot oss och hjälpte oss tanka säger att nästa pendeltåg mot city går om 20 minuter och han erbjuder oss skjuts till stationen i deras ”shuttle-bus”.

Parkerade EDAY innan avfärd mot EDCP
Efter två fantastiska dagar i Berlin befinner vi oss återigen på Strausberg förberedandes vår flight till Peenemünde. Vädret är väldigt bra på förmiddagen, dock kommer en varmfront in från väster under dagen. Vi betalar alla avgifter till flygplatsen, tackar så hemskt mycket för den förträffliga servicen och går sedan ut till flygplanet.

Vi är snart i luften och ropar upp Bremen som aktiverar vår färdplan mot EDCP. Molnbasen är högre nu än på vägen hit så vi stiger upp till 4500 fot som är vår maxhöjd då vi saknar mode-S transponder. En stark medvind ger oss en groundspeed på runt 125 knop så vi är snabbt framme vid den tyska kusten och EDCP.

Picnic vid museet

Vid Peenemünde hade tyskarna under andra världskriget en forskningsanläggning och tillika kraftverk där de utvecklade raketerna V1 och V2. Denna anlägging var vid den tiden världsledande inom raketforskning och efter andra världskriget tog alla allierade länder emot de tyska forskarna med öppna armar. Man kan med stor säkerhet säga att utan dessa tyska ingenjörer hade USA aldrig kommit till månen i slutet på 60-talet. Hur som helst så är anläggningen i dagsläget ett museum som vi flygintresserade givetvis ville besöka. Från flygplatsen till museét var det lite mer än en kilometer så vi hyrde cyklar.
Sovjetisk ubåt
Efter en trevlig picknick på gräsmattan utanför så vandrade vi runt och kollade igenom det förvånansvärt stora museet. Vi hade även fått span på att det låg en gammal ubåt vid vattnet rätt nära museet så efter vår tur där så gick vi ditåt för att upptäcka att det var en gammal sovjetisk ubåt som man fick gå in i. Sagt och gjort så gick vi ombord och tragglade oss igenom hela ubåten. För er som inte varit inne i en ubåt så kan jag meddela att det är fruktansvärt trångt och för mig helt ofattbart hur man kan jobba där under de förhållanden som råder.

Efter ubåten tog vi våra cyklar och cyklade ett var runt området eller vad man ska kalla det innan vi kom tillbaks till flygplatsen. Väl där betalade vi alla avgifter samt tankade och såg till att var iordning. Vi hade sedan ungefär 1,5h att döda innan vi kunde starta mot Ronneby då vi annars skulle komma fram när de hade stängt.

Efter lite trevligt häng på gräset vid flygplatsen gick vi mot planet och gjorde oss redo. Lite senare var vi i luften och lämnade Peenemünde för Bremen som aktiverade vår färdplan. Vi steg till 4500 fot och satte kurs mot BAKLI. Resan härifrån var ganska straight-forward så tar inte upp den i detalj.

Efter landning i Linköping så kunde jag konstatera att jag vidgat mina flygvyer nått enormt, fått massor av nya erfarenheter samt ungefär 9h i loggboken men framförallt haft tre väldigt härliga dagar. Jag kan verkligen rekommendera alla som funderar på det att flyga utomlands, det är som sagt väldigt roligt och lärorikt samt i grunden inte direkt svårare än i Sverige om man är förberedd.

Tack för mig!
Erik Bodin