UGH!

Igår kväll landade LFK senaste tillskott i flygplansflottan, OY-UGH. Mer om själva resan kommer i ett separat inlägg.

Vi hade planerat ett mottagande med brandbil som sprutade lite vatten som välkomsthälsning, men tyvärr så var det en fantastisk medvind från Danmark, vilket innebar att även KLM hade fantastisk medvind och de land

ade 25 minuter för tidigt och mer eller mindre exakt samtidigt som OY-UGH. När KLM landar så står brandbilarna i beredskap och stöttar sedan med mottagning av passagerare, så de kunde tyvärr inte vara med i mottagningskommittén.

Givetvis så hoppade vi som var kvar och tog emot UGH in i vårt nya klubbflygplan för att titta på alla finesser. Sammanfattning: Det luktar ny bil och ratten har mer knappar och funktioner än en rymdskyttel. Blir spännande att få flyga så snart som möjligt.

Men kvällen var sen, så vi ställde in UGH i hangaren i samma fack som LSFK nya ”Husky” och firade sedan den lyckade resan med UGH-tårta i klubbhuset.

Nu kommer klubbens flyglärare att bekanta sig med UGH. Efter det så kommer i närtid en teknisk kurs att genomföras. De piloter som sedan tidigare har Garmin G-500 i certifikatet är sedan klara att flyga UGH!


 

Höstmöte 2018

Ikväll genomfördes LFK årliga höstmöte. Ett 40-tal medlemmar fanns på plats i LFK klubbhus på Pilotgatan 10. Som vanligt var det två punkter som stod i fokus. Val av ny styrelse för 2019 samt beslut av avgifter för kommande år.

Styrelsen för 2018 kommer till största delar att vara kvar under 2019 med Nicke i spetsen. De enda ändringarna var att Mattias Kastman och Jesper Tordenlid, som vid årsslutet avslutar sin styrelseperiod, inte kommer att fortsätta. De ersätts i stället av nya styrelsemedlemmar i form av Åke Jarlhäll och Adrian Henkel. Tack till avgående och nya styrelsemedlemmar!

Klubbens ekonomi är bra, men köpet av nytt flygplan innebär en rejäl investering för klubben. Ett antal medlemmar kommer att ställa upp med lån till klubben, men klubben måste också låna externt till ganska så hög ränta. För att detta ska gå runt så måste inkomsterna öka. Efter viss diskussion så beslöt mötet att i första hand öka medlemsavgiften för att minska behovet av att öka timkostnaden för uthyrning. Detta för att premiera att medlemmarna flyger så mycket som möjligt. Ett nytt flygplan borde resultera i ökat flygtidsuttag under 2019.

Efter det formella höstmötet så bjöd styrelsen klubbens medlemmar på 85-årstårta. Klubben bildades ju 1933, så det börjar snart bli dags att planera 90-årsjubileumet!

Den andra halvan av mötet bestod av information om det kommande flygplansköpet. Klubben planerar en kombinerad obligatorisk teknisk genomgång och 85-års/oktoberfest så fort flygplanet finns på plats i Linköping.

Sedan diskuterades det en del om kommande aktiviter i klubben. Fortsatt Cubrenovering, byggnation runt klubbhus, kortare klubbresor m.m.

Nya flygplan till Linköpings Flygklubbar

I veckan var Nicke, Jonna, Håkan och Oscar nere i Odense/Danmark och tittade på klubbens nya PA-28. En Archer III med Garmin G500 ”glaskabin” och dubbla Garmin G430W som är godkända för NPA inflygning. Med andra ord, hejdå NDB!!

Passande för en Piper ur ”indianfamiljen” så har den registreringen OY-UGH!

Nu ska först en del småsaker åtgärdas och alla papper skrivas på innan LFK nyaste ”klubbmedlem” kan fraktas hem till nya hemmabasen ESSL.

Mer information kommer på höstmötet den 17 oktober.

Det är dock inte det enda nya flygplanet på ESSL. I våras så havererade LSFK – Linköpings Segelflygklubbs Supercub, SE-GCM. Det gick bra för de som var ombord, men GCM bedömdes som ej lönt att försöka reparera. LSFK har under sommaren hjälpligt hankat sig fram med inhyrda bogseringsflygplan. Men nu finns äntligen en ersättare till GCM i hangaren!

Idag landade D-ESFL, en Aviat Aircraft A-1 ”Husky”, efter transportflygning från Hildesheim i Tyskland. Den ska nu omregistreras och förses med vinch för att nästa sommar kunna nyttjas för bogsering i Finspång.

Två nya fina flygplan till LFK och LSFK. Som lök på laxen så fick MVFK i slutet av veckan även upp SE-MEK i luften. Det är kanske inte ett nytt flygplan, men SE-MEK har under större delen av året stått i hangaren för målning, radiobyte och underhåll.

Därmed så har alla tre flygklubbarna i Linköping fått mer fart på flygverksamheten! Det bådar gott för 2019!!

Bygga motor i USA

Cylindrar och hjälpapparatslocket baktill är monterade, och här låser Magnus stoppskruvarna för ventillyftarna

Magnus Brege behövde en motor till sitt bygge av en Glasair Sportsman, och valde att köpa en motor av Superior i USA. Superior erbjuder möjligheten att komma till fabriken och bygga ihop motorn själv – och det valde Magnus. Jag fick följa med och titta på!

Superior i USA är kända sedan lång tid tillbaka för att tillverka reservdelar till flygplansmotorer. Mest kända är kanske deras utbytescylindrar Millennium Cylinders, men de säljer även kompletta motorer byggda av deras delar. Magnus valde en XP-360, alltså en icke-certifierad motor (dvs bara avsedd för experimentflygplan), med insprutning, vilket motsvarar en Lycoming IO-360, varianten med parallella ventillyftare. De allra flesta delar den är byggd av är tillverkade och certifierade enligt FAA-PMA, men eftersom Superior valt att förbättra några av delarna så är just inte de delarna certifierade, och därför blir hela motorn heller inte certifierad. Man har t.ex. borrat några extra oljekanaler i motorblocket för att förbättra smörjningen.

Magnus vid vagnen med delar till motorn

Superior håller till i Dallas i Texas, ganska nära flygplatsen utanför staden. Vi blev mottagna av Darrell Ingle som har jobbat hos Superior i många år med att bl.a. bygga motorer. Darrell är flygplanstekniker i botten och har lång erfarenhet. Vi kände igen honom – vi hade träffat honom på Oshkosh förra året, och hade försäkrat oss om att det var just honom vi skulle få bygga motorn med.

Magnus och Darrell hjälps åt att sammanfoga motorblockshalvorna utanpå vevaxeln

Vi fick först en visning av fabriken, som egentligen liknar en lagerlokal mer än en fabrik. Det mesta av tillverkningen av delarna sker av underleverantörer, och på plats sker bara mindre sammansättning som t.ex. montering av ventiler i cylindrar och viss sammanbyggnad av motorer. De flesta motorerna säljs som motorkit som återförsäljare monterar samman. Faktum är, att bara ett fåtal väljer möjligheten att bygga motorn själv hos Superior – bara några stycken om året. Innan förra finanskrisen var det många fler, berättade Darrell. Då kunde de ha någon i veckan, men efter det har det inte återhämtat sig.

Vi avslutade rundvandringen i ett rum med en vagn full med delar, vilket skulle bli Magnus motor. Under Darrells ledning började vi att montera vevaxeln på en ställning på golvet, och därefter monterades vevstakar och kolvar på den. Magnus fick montera så mycket han ville, och så tog Darrell resten. Vi passade på att ställa alla frågor om motorer vi kunde komma på under tiden, här fanns mycket att lära.

Vi fick slipa in gapet i kolvringarna, det är viktigt att göra det längst in i cylindern eftersom loppet är lite koniskt, lägga silkestråd som tätning mellan motorblockshalvorna, mäta lagerspel för vevaxeln, och så vidare. Då och då blev det ett kort avbrott i arbetet, eftersom Superiors kvalitetskontrollant kom in och kontrollerade resultatet. Motorn faller under samma garantier etc. från Superior även om man är med och bygger den som om den levereras färdig direkt till kund.

Väldigt amerikanskt lunchställe. All you can eat!

Luncher ingick också i arrangemanget. Darrell tog oss ut till två olika restauranger, dels en som låg bredvid en stor outdoor-butik samt en som hade som specialitet att röka allt kött på plats. De hade flera stora vedeldade rökar som de gärna visade upp, sedan fick man peka ut vilken sorts kött man ville ha och äta inne i en stor lada. Så bara luncherna var en upplevelse.

Magnus och Darrell diskuterar med motorn snart färdiginstallerad i bromsbänken

Efter att motorn är sammanbyggd körs den i bromsbänk. Jag fick känslan av att de som kommer och bygger sina motorer normalt inte är med på motorkörningen men det ville ju vi förstås absolut vara. Bromsbänken är inrymd i ett litet innerhus, som är ventilerat med stora fläktar. Det finns en ställning att montera motorn på, och sedan driver motorn en vattenpump via en svänghjulsförsedd axel. Man monterar korta avgasrör på motorn som släpper ut avgaserna rakt ut i det ventilerade huset, och man sätter en kåpa ovanpå motorn som försörjer den med kylluft.

Det råkar slumpa sig så, att Iannis är på konferens i Dallas samtidigt, och smiter ifrån för att komma och titta på motorn

Utanför huset finns en manöverbänk där man kan styra motorn och variera dess belastning genom att strypa vattenflödet från vattenpumpen. Darrell körde motorn efter ett schema med olika effektuttag under totalt en timme. Med hörselskydd kunde vi gå in i huset för att kontrollera att inget läckte, och det var rätt mäktigt att stå bredvid motorn när den gick med full effekt.

Tre dagar tog det, två att sätta samman motorn och en för att köra den i bänk. Vi fick ett mycket trevligt mottagande, och lärde oss massor om motorer. Och naturligtvis är det fantastiskt kul att ha satt ihop sin egen splitt nya motor till sitt flygplansbygge! När ni ser Magnus på klubben, be att få se motorn!

Läs mer här!

/Anders Wallerman

Celebert besök

På väg ner till Frankrike så träffade vi på ”Daisy”, Flygande Veteraners DC-3, som fastnat i Groningen p.g.a. problem med motorn. Motorn byttes senare på plats i Groningen. På vägen hem så mellanlandade ”Daisy” i Linköping. Tyvärr så råkade man vid starten från Linköping ut för en brand i den motor som byttes i Groningen. Som tur var så var ”Daisy” lätt lastad och kunde utan större problem återvända för landning. Sedan dess har ”Daisy” stått på Saab-sidan av fältet och väntat på att SHK skulle genomföra en haveriutredning.

Nu är utredningen slutförd och för att lättare kunna utföra en reparation så behövdes ”Daisy” flyttas över till plattan vid flygklubben. Vi i LFK var en smula skeptiska till detta då passagen genom grindöppningen till fältet är en smula för smal för att spännvidden på vingarna på en DC-3 skulle få plats. Men genom att trixa en smula och vrida runt grindstolparna (samt montera ner en varningsskylt) så lyckades man till slut få in ”Daisy” på vår platta. Tyvärr så är det ju fotoförbud ut mot fältet, annars hade det varit en intressant film att kunna visa upp…

Nu pågår i varje fall reparationsarbetet för fullt och ett par tekniker sover över i klubbhuset. Vi får hoppas på att ”Daisy” snart kommer upp i luften igen! Medlemmar i klubben får gärna ta en titt på ”Daisy” och prata med teknikerna. Det lär dröja innan nästa besök av en DC-3 på klubbens platta (om inte grindöppningen blir större det vill säga).

SM i civil flygfemkamp (CFFK) och precisionsflygning 2018

Lars och Karin svenska mästare i CFFK i lag

Årets sommar-SM-vecka arrangerades i Landskrona och Helsingborg, med svenska mästerskap i en mängd olika sporter. I år var SM i Civil Flygfemkamp (CFFK) och Precisionsflygning en del av SM-veckan och genomfördes på Enoch-Thulin-fältet utanför Landskrona.

I år var det 21 deltagare i precisionsflygning, varav fem kom från Linköping; Lars Östling och Torbjörn Ohlén som flög sin gula Cessna GMT samt Karin Nyström, Åke Jarlhäll och jag som flög KMH. Stor del av de deltagande som kom från Linköping, således!

Av alla deltagarna var det 6 stycken som också tävlade i CFFK. Från Linköping var det Lars och Karin som var med.

Torbjörn, Karin och Åke diskuterar inför landningsmomentet

I takt med att vi närmade oss SM-veckan, närmade sig också flygstopp för KMH. På den planerade avresedagen var de återstående timmarna så få att de nätt och jämnt skulle räcka till transporten till och från tävlingen och tre omgångar navigeringar och landningar. Lyckligtvis fick Håkan tid att göra en 50-timmars service tidigt på morgonen därpå, så vi tränade lite runt ESSL under dagen och åkte nästa dag istället. Stort tack till Håkan!

Vi höll till på Enoch-Thulin-fältet utanför Landskrona, i deras nybyggda klubbhus. Det är nyligen återuppbyggt efter att ha brunnit ner, tillsammans med en av hangarerna. Huset är jättefint, med stora sällskapsytor, stort kök och duschmöjlighet. Vi fick ett bra mottagande, med en husvisning av klubbens ordförande.

Ett sätt att bedöma landningarna är att slow-motionfilma och sedan titta på dem efteråt i mobilen

På fältet finns det en asfaltbana, med en gräsbana parallellt intill. Det var ganska mycket aktivitet med segelflyg och tillhörande bogsering, klubbens normala flygande samt fallskärmshoppningslyft. Hoppningen skedde dock över staden, eftersom det var SM i precisionshoppning också, och landningsplatsen var på en idrottsplats ganska nära Citadellområdet.

Lars och Frazze diskuterar ett landningsresultat

Det var värdefullt att kunna träna på plats, i ovan terräng och ett lite udda trafikvarv med många restriktionszoner. Vi körde korta navigeringar som Lars och Torbjörn ordnat samt bekantade oss med trafikvarvet. Det blev också en liten navigering till Ljungbyhed för reservdelsupphämtning till EYC, som lite oväntat förlorat en skruv till förgasaren någonstans i varvet.

Tävlandet började på torsdagen med punktorientering och simning för CFFK. Punktorienteringen genomfördes i Citadellområdet, där många andra av SM-veckans tävlingsgrenar genomfördes, t.ex. hinkfotboll och frisbee. Citadellområdet, med slottet mitt i, var centrumpunkten i Landskrona för SM-veckan, dit allmänheten gick för att titta.

Starten går i löpningen…

Under fredagen genomfördes navigeringsmomentet. Som vanligt hade Frasse lagt banan. Jag tyckte att banan var särskilt lyckad i år, lagom svårighetsgrad och längd. Den gick i stort sett runt Ljungbyheds kontrollzon, smet precis emellan det lilla gap som finns mellan Ljungbyhed och Ängelholm CTR. Särskilt kul var att den avslutades rakt över just Citadellområdet. Målpunktens dukmål i form av ett stort ”A” låg på gräsmattan precis framför slottsväggen. Många på marken måste ju ha undrat vad det skulle vara till?

På fredagen genomfördes ocks

…och Lars och Karin pustar sedan ut efter en stekhet runda

å löpningsmomentet i CFFK, i fyra varv runt slottet på Citadellområdet. Det var klart och strålande sol, så det var varmt, och deltagarna fick uppleva en tuff löpning. Dessutom behövde de hålla undan för allt folk som var där och tittade på alla sporter. För oss som var åskådare fanns det också nån slags bollsport med kanot samt modellsegelbåtstävling att titta på i vallgraven bredvid vårt mål.

Karin passerar över hindret vid en av dagens bästa landningar

Landningstävlingsmomentet genomfördes under lördagen under ganska svåra förhållanden. Det blåste visserligen ganska jämn vind, men antagligen var det det varma vädret som ställde till en del spratt. Torbjörn fick t.ex. plötslig uppvind i en av landningarna och kom inte ner i tid. Överlag fick deltagarna ganska dåliga landningsresultat. För egen del hade jag kanske en viss fördel i att flyga ett lite tyngre plan i dessa förhållanden.

SVT intervjuar tävlingsledningen

Under landningstävlingen var SVT på plats och rapporterade direkt. Det finns flera klipp från det på SVT Play. I ett klipp kan man se en intervju med tävlingsledaren Håkan Carlsson, där han berättar om tävlingsformen. Där ser man också mig landa med KMH. Klippet finns här, och så får man spola fram till c:a 3:20:30. Här kan man se en av de bättre landningarna under dagen, Lars landar med den gula GMT, och så får man spola fram till c:a 41:45.

Tävlingen avslutades med middag med prisutdelning efter landningarna på lördagskvällen. Lars blev svensk mästare i CFFK, och Lars tillsammans med Karin blev mästare i lag! Grattis! Claes-Magnus Johansson blev svensk mästare i precisionsflygning, och Lars kom på plats 6, jag på 8, Karin på 16, Torbjörn på 17 och Åke på plats 19. I lagtävlingen tog Lars och Torbjörn brons och jag och Karin kom på fjärde plats av åtta.

Lars svensk mästare i CFFK

 

Lars och Torbjörn på tredje plats i precisionsflygning i lag

Att vara med på SM i precisionsflygning/CFFK är inte bara att vara med i en tävling, det är också ett litet semesteräventyr. Man får återse gamla och träffa nya bekantskaper, se nya ställen och bo på roliga platser. Eskil Wiklund, som varit med i precisionsflygning och CFFK i Linköping förr i tiden, kom på besök och tittade på under landningstävlingen. Jag, Lars och Torbjörn bodde på Björn Martinssons stora gård en liten bit från fältet (stort tack för det, Björn!), Karin bodde på ett AirBnB på gångavstånd och Åke bodde på ett slott. Man får lite tid över mellan momenten, och går och äter tillsammans m.m. Vi behöver fler deltagare, så kom och var med, det är trevligt!

SM-veckan kommer att arrangeras i Linköping 2021. Långt dit, men jag ser redan fram emot det. Då måste vi ju förstås ha flygtävlingarna här, men vad roligt att kunna titta på alla andra sporter här i sta’n också! Vi måste också försöka utnyttja tillfället för att göra reklam för oss!

Anders Wallerman, med Karins hjälp

The Scenic Route

2016 och 2017 så blev Tyskland målet för LFK klubbresa. I år så beslöt vi oss för att sträcka bågen ytterligare ett snäpp. Målet för 2018 blev Normandie och Jersey. Tidigare år så har resan förlagts över en långhelg, men med tanke på resans längd och antalet intressanta besöksobjekt i Normandie så krävdes det en vecka. Två dagar för nedresa, två dagar för besök i Normandie, en dag för Jersey och två dagar för hemresan.

Planeringsarbetet

Planeringen blev omfattande. Hur många stopp skulle vi göra på vägen? Vi funderade på var vi skulle tanka baserat på bränslepriser. Var fanns det bra mat? Här fick vi stor hjälp av SkyDemon som håller aktuella bränslepriser samt recensioner från piloter som landat på aktuella flygplatser avseende service, mat m.m. Till slut så blev valet att sova över i Gronningen-Eelde i Holland då det låg ungefär halvvägs ner till Caen-Carpiquet som skulle bli slutdestinationen i Frankrike.

Vi bokade Best Western Hotell på Gronningen Plaza i Gronningen som låg nära flygplatsen samt Hotell Gold Beach i Asnelles som var en av stränderna som användes under D-Day invasionen 6 juni 1944. På Jersey blev det olika hotell för varje besättning. För hemresan valde vi att inte boka något hotell då väder och vind kunde stor påverkan på vilken rutt vi skulle ta. Det var svårt att hitta rum för en sådan mängd med personer så det gällde att vara tidigt ute med bokningen. Booking.com underlättade kraftigt!

Tyvärr så tvingades vår reseledare Nicke hoppa av resan p.g.a. sjukdom. Han ställde dock upp och stöttade oss på de fortsatta reseplaneringskvällarna. Därmed så blev vi till slut 11 personer och fyra flygplan som deltog i resan.

  • SE-IUD. Piper PA-28 Archer II. Dan Lundin, Krister Bergsvik och Mats Karlsson.
  • SE-KIT. Piper PA-28 Archer. Åke Jarlhäll, Karl-Johan Karlsson och Anders Wikström.
  • SE-FCE. Piper PA-28 Arrow. Björn Rystedt, Peter Curwen och Peter Lindh.
  • SE-XOP. Lancair 320. Sven och Pia Jerlhagen.

I samtliga PA-28 hade vi någon pilot med IR-behörighet för att kunna ta oss fram även om vädret skulle bli sämre.

Vi fortsatte planeringen med att hitta lämpliga mellanlandningar för att byta pilot, sträcka på benen och få i sig en matbit. För första dagens flygning ned till Gronningen så blev valet slutligen Halmstad och Kiel som mellanlandningar. För andra dagens flygning till Caen så funderade vi på ett antal mindre franska flygplatser, men blev lite avskräckta när vi såg att de bara pratade franska på radiofrekvenserna. Kombinationen av ny flygplats och inte kunna göra sig förstådd med vare sig torn eller omgivande flygtrafik var inte så attraktiv. I stället så blev det bara ett stopp i Kortrijk-Wevelgem i Belgien. Deras restaurang hade nämligen fått bra betyg av besökare!

Detaljplaneringen för varje sträcka var upp till varje besättning att ta fram. Vi köpte papperskartor för hela rutten, men det mesta skötte vi med SkyDemon. Mycket praktiskt med luftrum, NOTAM m.m. Jersey krävde extra dokumentation för tullklarering eftersom de ligger utanför EU. Ska skickas in till både Jersey vid ankomst/avresa samt till de flygplatser man startar eller landar på innan/efter Jersey. Luftrummet runt Amsterdam är krångligt. KIT valde att flyga IFR över Amsterdam på 10.000 fot. IUD och FCE valde att följa holländska kusten.

Den sista planeringskvällen höll vi två dagar innan resan. Vädret såg strålande ut för nedresan. För hemresan var det risk för regn. In i det sista var det dock oklart avseende den tekniska statusen på våra PA-28:or och om vi skulle komma iväg över huvud taget. IUD och KIT behövde göra 50/100-timmars service och FCE hade problem med en läckande dräneringsanslutning och en trasig sändknapp på pilotsidan. Vår tekniker Håkan gjorde en magnifik insats och avbröt sin semester för att få ordning på flygplanen. Stort tack Håkan! Därmed så var allt klart för resan!

Söndag 15 juli. Linköping ESSL – Halmstad ESMT

Vi samlades på flygklubben och gick igenom dagens flygningar med TAF/METAR och sträckväder. Vi pratade även med Arlanda Briefing vakthavande meteorolog och allt såg mycket bra ut. Vi hade under veckan kontaktat Halmstad Flygklubb och fått PPR samt säkerställt att det fanns bränsle och att klubbhuset var öppet. Resan ner var odramatisk. Vi gick in på flygklubben och åt en medhavd frukost. IUD och KIT valde att tanka i Halmstad, men FCE ansåg att bränslet räckte med god marginal till Kiel.

En av besättningarna (inga namn nämnda) upptäckte att de glömt flygplansboken hemma på klubben, men ett snabbt samtal till besättningen i XOP löstes detta eftersom XOP ännu inte startat från Linköping och kunde ta med sig flygplansboken till Kiel.

Halmstad ESMT – Kiel EDHK

Över Halmstad så var vädret lite mulet, men när vi kom in över Danmark så sprack det upp och blev strålande solsken. När vi kom över på ”Bremen Information” så blev det tät radiotrafik. Faktum att en pilot som frågade efter ”information” fick svaret att ”det hade de inte tid med att ge till honom”! Så i Tyskland är det se och synas som gäller.

Resan genom Danmark och Tyskland var odramatisk. Vi hade planerat rutten så att vi gick norr om Köpenhamn och vi rundade skjutområdena i bukten utanför Kiel.

I Kiel så mötte vi XOP och tankade upp alla flygplanen innan vi gick in på flygplatsens restaurang och givetvis så tog vi oss en Schnitzel. De som inte skulle flyga mer för dagen kunde lyxa på sig med en öl till maten. Bränslet betalade man tillsammans med landningsavgiften uppe i flygledartornet.

Kiel är en trevlig flygplats som nyttjas frekvent av allmänflyget. Det pågick vinchstarter med segelflyg och fallskärmshoppning när vi var där, så det gäller att hålla uppsikt när man kommer in i varvet.

Kiel EDHK – Groningen EHGG

Under nästa del av rutten var det också mycket bra väder. Vi flög längs med holländska kusten där det finns en massa små öar med små flygfält. Vi valde att inte flyga över öarna då det var frekvent VFR-trafik, fallskärmshoppning och informationen från Bremen Information mer eller mindre obefintlig.

Inflygningen till Groningen är lite speciell. Då det är tätt med bebyggelsen i Holland så har man dragit ett antal korridorer med flera visuella rapporteringspunkter som man ska passera. Vi kom in via ”Yankee” och ”North” sedan fick vi gå upp direkt på medvinden för landning.

Väl nere så tankade vi upp flygplanen. De hade en BP automat så det gick smidigt med flygplanets tankkort.

Framme vid plattan där vi skulle parkera flygplanen över natten så träffade vi på en gammal bekant. Flygande Veteraners DC-3 ”Daisy” stod ensam på plattan. Ett motorfel hade stoppat resan till Duxford i England tidigare i veckan. Nu stod hon där tills en ersättningsmotor kunde skickas dit. (Senaste nytt är att en ersättningsmotor är levererad till Holland, men att Daisy inte hinner lagas i tid för att deltaga i uppvisningen i Dala-Järna).

När alla hade gjort ordning flygplanen så tog vi en taxi till vårt hotell. Det låg ca 20 minuter från flygplatsen. På hotellet så samlades vi, åt en bit mat och diskuterade nästa dags flygningar. Vädret såg fortfarande mycket bra ut, så vi kom överens om att åka som planerat via Kortrijk till Caen.

Måndag 16 juli. Groningen EHGG – Kortrijk EBKT

Då frukost inte ingick i rumspriset på hotellet så valde besättningen i FCE att åka ut till flygplatsen och fixa i ordning betalning för landning och klargöra flygplanet och därefter äta frukost på flygplatsen. De övriga åt frukost på hotellet och kom ut lite senare till flygplatsen.

Luftrummen i Holland är komplexa så FCE och IUD valde att gå längs med kusten på låg höjd och runda Amsterdam och Rotterdam. KIT gick IFR på 10.000 ft över Amsterdam. Även här så finns det ett antal små flygplatser på öarna längs med kusten så vi valde precis som tidigare att lägga oss mellan land och öarna. Vi låg på ”Dutch Military” frekvens och fick vid ett antal tillfällen information om mötande trafik. Vi såg dem dock sällan. Vid några tillfällen mötte vi i stället trafik som vi inte fått information om, så ”se och synas” gäller även i Holland.

Kortrijk är en liten flygplats med självbetjäning på bränslet. Startavgiften gick inte att betala på flygplatsen. I stället skulle man fylla i en blankett med registrering och faktureringsadress. Vi får se när den dyker upp till klubben. Restaurangen ”Biggles” visade sig uppfylla de fina recensionerna. Det var dock mycket varmt när vi satt på terrassen och åt lunch.

Kortrijkt EBKT – Caen LFRK

Starten från Kortrijkt blev intressant. Det kom in kraftiga regnskurar och vinden vände så vi fick helt plötsligt 10 knop medvind. I kombination med den höga värmen så blev det lång startsträcka och en mycket dålig stigning. Det finns nog en anledning till att kyrkorna i bägge banriktningarna är försedda med varningsljus! När vi kom upp på höjd gick vi över på ”Lille Information”. Men precis som med ”Bremen Information” så var de hårt belastade med massor av radiotrafik. Så vi fick endast kvittens på den rutt vi avsåg att flyga, men aldrig ett riktigt färdtillstånd. Detta samtidigt som vi försökte undvika att flyga in i regnskurarna. Till slut fick vi ändå ett färdtillstånd genom Lille.

FCE valde sedan en sydvästlig rutt då Peter Curwen vill fotografera minnesmonumentet över slaget vid Somme under Första Världskriget. Resten av resan fram till Caen genomfördes i bra väder och den största utmaningen var att de flesta andra piloter pratade franska på radion.

På Caen så parkerade vi på gräset framför terminalen och gick in och hämtade ut våra hyrbilar. Vi åkte sedan till Asnelles och vårt boende. Det visade sig tyvärr att hotellet saknade AC och i sommarhettan så blev det mycket varmt på rummen.

Innan middagen så tittade vi runt i byn. I varenda kvarter finns det minnesmärken efter kriget. Vi gick även ut på stranden på kvällen och tittade på Mulberryhamnarna som fortfarande delvis låg kvar. Man förstod vilken utmaning soldaterna haft när de skulle storma stränderna. Gold Beach är en mycket lång strand som vid lågt tidvatten exponerade de allierade soldaterna för försvararnas eld.

Tisdag 17 juli. Normandie dag 1

Första dagen ägnade vi oss helt åt att studera D-day. Vi inledde med ett besök på ”Memorial Museum of the Battle of Normandie” i Bayeux. Det var ett mycket trevligt museum som gav en bra överblick över de olika stridsfälten under invasionen i Normandie. VI gick även in på den brittiska krigskyrkogården som låg i närheten av museumet. Man blir berörd av att se att de flesta soldater som dog endast var i 20-årsåldern. Vissa gravar hade bara ett datum, inget namn. Det mest gripande var dock minnesmonumentet över alla soldater som de aldrig hittat.

Nästa museum blev ”Utah Beach Museum”. Även detta var ett mycket fint museum som ligger precis bredvid stranden. Man förstår att de amerikanska soldaterna fick problem här då sanddynerna var mycket höga och lätta att försvara.

Vi hade tänkt att besöka ”Normandy American Cemetery” vid Omaha Beach, men när vi kom dit så hade de tyvärr redan stängt grindarna. I stället så åkte vi vidare till ”Pointe du Hoc” som var en av de mest svårintagna tyska försvarsställningarna. Amerikanska Rangers fick klättra upp för en hög klippa för att nå ett antal kanoner som måste slås ut för att de inte skulle kunna bekämpa invasionsflottan och stränderna.

Efter en lång dag så tänkte vi gå ut och äta på kvällen, men det är ont om matställen i Asnelles, så till slut blev det återigen hotellets egen italienska restaurang.

 

Onsdag 18 juli. Normadie dag 2

Andra dagen så gick vi tillbaka i historien och besökte Mont Saint-Michel som låg på andra sidan av Normandie. Drygt 1,5 h med bil från Asnelles. Vi körde i fyra bilar och våra GPS:er verkade ha olika åsikter, så vi tog varsin väg allihopa.

Väl framme så kom vi till en stor parkering och därifrån så fanns det ett antal olika färdmedel ut till ön. Buss, hästvagn eller, som vi valde, att gå (vad gör man inte för att slippa köa till bussen/hästen?). Förr i tiden så kunde man bara komma över till ön vid lågvatten, men numera så finns det en bro. Det blev sedan även en hel del gående på själva ön för att slutligen nå klostret som ligger på toppen.

Efter klosterbesöket så funderade vi på var vi skulle äta lunch. De flesta matställen på ön var smockfulla av turister så beslutet blev att åka till närmaste stad som är Avranches. Där gick vi från kvarter till kvarter för att till slut inse att alla matställen i Frankrike är stängda på eftermiddagar! Det blev varsin Baguette från en liten kiosk i stället! Sedan hoppade vi i bilarna och begav oss tillbaka. Återigen så missade vi kyrkogården vid Omahastranden. I stället för hotellets italienska restaurang så åkte till Bayeux och åt middag.

Torsdag 19 juli. Caen LFRK – Jersey EGJJVid avresan från Caen var vi tvungna att gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Givetvis innebar det att det extra vatten vi tagit med oss slängdes bort. Vi kunde ju vara potentiella terrorister. Dock så missade de fickknivarna som en del av oss hade i våra pilotbagar! Hade frågan dykt upp så hade vi helt enkelt krävt att de skulle hanteras av piloten, d.v.s. oss själva ombord på vårt flygplan.

För att åka till Jersey så krävs som sagt en tullklarering eftersom Jersey ligger utanför EU. Blanketterna ska skickas in ifyllda 24 h före start/landning. Vi fick därför gå in på tullexpeditionen i samband med att vi betalade för landning och parkering på Caen.

Flygningen till Jersey var mycket fin. Utpassering från Frankrike vid den obligatoriska punkten ”St Germain” och inpassering på Jersey vid ”South East Corner”. När vi landade så taxade vi in vid Jersey Aero Club. Att Jersey är en populär destination för både fransmän och engelsmän syntes då det stod massor av besökande flygplan på gräset utanför klubben. Servicen var utärkt. Så fort vi stannade så kom det fram en tankbil och tankade upp oss. Bränslet låg på ca 1 pund per liter så det lönade sig att inte tanka i Caen!

Därefter så gick vi in i klubbhuset. Det är välskött med en administratör som tog emot oss och tog betalt för landningsavgift och bränsle. På övervåningen hade de en riktigt fin mäss med pub och personal som fixade i ordning mat om man så önskade.

Vi tog ett par taxibilar in till staden. Eftersom vi bodde på olika hotell så dröjde det ett tag innan vi kunde samlas ihop. Besättningen i IUD skulle inte bo kvar på Jersey och de valde en kortare rundtur med buss på ön. Vi övriga åkte till Jersey War Tunnels och tittade på utställningen om den tyska ockupationen under andra världskriget. Mycket sevärd. Man glömmer att Jersey har varit brittiskt territorium sedan Wilhelm Erövrarens dagar trots att det ligger närmare Frankrike. På kvällen så åt de som stannade på Jersey mat på en trevlig thailändsk restaurang medan IUD åkte tillbaka till Caen. Vi gick och lade oss i hyfsad tid då vi bestämde att åka tidigt ut till flygklubben morgonen efter. Väderprognosen för fredagen såg sisådär ut, så vi ville ha så många alternativ som möjligt.

Fredag 20 juli. Extra dag på Jersey

På fredagsmorgonen så tog vi återigen en taxi ut till klubben och gick igenom väderrapporterna. Det såg inte så bra ut. Ett stort lågtryck låg över Normandiekusten med insprängda Cb och åska. Vi ringde besättningen i IUD som bekräftade att vädret över Caen var dåligt. Cb aktiviteterna gjorde att vi beslöt oss för att inte flyga IFR. Vi kunde heller inte gå till England för att gå runt ovädret då vi inte hade skickat in någon tulldeklaration för något engelskt alternativ. Besättningen i XOP som har lite bättre marchfart och räckvidd valde att gå runt ovädret över den engelska kusten och gå direkt till Kortrijkt. Vi övriga valde att stanna en extra dag på Jersey respektive Caen.

Den extra dagen spenderades på en guidad bussresa runt Jersey. Mycket trevligt att få en överblick över ön. På kvällen tänkte vi äta lite brittisk pubmat, men det visade sig att alla brittiska pubar på Jersey enbart serverar öl på fredagar. Alltså blev det engelsk nationalrätt nummer två i stället, d.v.s. indisk mat!

Lördag 21 juli. Jersey EGJJ – Calais LFAC

Vi åt en riktig brittisk frukost på hotellet och sedan ut till flygplatsen. Vi hade diskuterat om vi skulle flyga ända till norra tyskland denna dag för att ha så lite kvar som möjligt till söndagen, men vi valde att gå till Gronningen igen då det ligger rätt så mitt mellan Jersey och Linköping. Första landningen valde vi att göra i Calais och vi hade informerat tullen om detta. En av anledningarna till valet av Calais var att det enligt recensionerna i Skydemon skulle finnas en bra restaurang där.

Väderprognosen såg OK ut. Molnundersida runt 2000 ft på flygplatserna längs med kusten och bara brutna eller spridda moln på lägre höjd. Vi ringde Arlanda Briefing för att prata med vakthavande meteorolog, men de har tyvärr dåliga underlag för att kunna stötta så långt söderut. Beslutet låg alltså på oss själva!

Redan vid starten från Jersey så märkte vi att molnmängden på lägre höjd var större än vi hade tolkat prognosen. När vi sedan kom in över Normandiekusten så var det gott om låga moln och disigt under dem. Vi valde därför att följa kusten i stället för att flyga över land. Att flyga över hav i dålig sikt och med låga moln är inte enkelt, så vi flög nära kusten för att ha en horisontreferens. Till slut var vi nere på 700 ft, så när vi passerade Le Havre så var vi nästan under banans nivå. Kustremsan är mycket brant i området. Där mötte vi också ett antal trikes som flög över land på låg höjd.

Efter Le Havre så började molnen att spricka upp och när vi landade på Calais så var det mycket fint väder. Vi tankade upp flygplanen och gick in på flygplatsen. Här fick vi oss en rejäl överraskning. Restaurangen var stängd! Den skulle öppna först om en månad efter renovering. Det fanns heller inga tulltjänstemän. Så vi valde att starta och flyga vidare så fort som möjligt.

Calais LFAC – Groningen EHGG

Flygningen från Calais till Groningen genomfördes i bra väder. Vi valde att flyga in över land för att undvika skjutområden och  luftrummen vid Koksijde och Brügge. Det pågick en större formationsflygning över Bryssel för att fira deras nationaldag som påverkade stora delar av det belgiska luftrummet. Vi fortsatte i bra väder vidare in i Holland och landade på Groningen. Där stod fortfarande Daisy kvar och väntade på oss. Vi beräknade att vi hade bränsle nog att flyga vidare till Rendsburg dagen efter och eftersom det är betydligt billigare att tanka i Tyskland så valde vi att inte tanka upp flygplanen i Groningen.

I stället så tog vi åter taxi till Hotell Apollo i Groningen. Det var ett riktigt bra hotell med utmärkt mat och trevliga rum. Efter maten så planerade vi sista dagens resa. Vädret såg mycket bra ut. Vi valde allihopa att gå till Rendsburg, men efter det så blev det olika rutter. FCE valde att gå till Eksjö och KIT/IUD till Landskrona.

Söndag 22 juli. Groningen EHGG – Rendsburg EDXR

Den här morgonen valde vi att äta frukost på hotellet. Även den här gången var maten mycket bra! Vi tog taxi ut till flygplatsen och gjorde i ordning våra flygplan. Ett par svenska piloter som skulle åka iväg i affärsflyg hälsade på. När vi taxade ut så hälsade tornpersonalen till oss på svenska! Många holländare tillbringar somrarna i Sverige.

På vägen till Rendsburg så passerade vi nära flygplatsen Michaelisdonn. Det var där som SE-KEG en gång i tiden ”föddes”. Vi vinkade givetvis.

Rendsburg ligger precis bredvid en kanal så man kan som besökare titta på både flygplan och båtar. Det är en fin liten flygplats med billigt bränsle. Runt 18 kr/l. Tornpersonalens engelska var dock sisådär. Det var inga större fraser man fick som svar på anrop inför landning, utan bara ett ”OK”.

När vi stod på kö för att tanka så dök tyska tullen upp. Om det var för att vi inte pratat med tullen i Calais eller om det bara var för att vi kom från Holland var oklart. De började med att fråga oss lite försiktigt om vi hade sprit med oss. Sedan kom frågan om vi hade cigaretter med oss. När vi nekade till bägge dessa frågan så kom slutligen frågan om vi hade knark med oss. Vi svarade givetvis nej även till den sedan var de glada och åkte vidare.

Man betalade för bränsle och landning uppe i tornet. De som jobbade där var storrökare, så det var tur att alla fönster stod på vid gavel i värmen. Sedan gick vi ner till restaurangen. Serveringspersonalen var heller inget vidare på engelska, men man klarar sig långt i Tyskland på ”Ein Schnitzel und ein bier, bitte!”. Mycket bra mat och billigt! Det här saknar jag i Sverige. Det kom folk hit för att äta och titta på flygplan. Många svenska klubbar serverar en macka eller microuppvärmd mat, men att ha en riktig restaurang i närhet till klubben är trevligt. När vårt klubbhus låg på andra sidan fältet så var det nära till flygplatsrestaurangen, men nu är det närmaste matalternativet Max hamburgare.

Precis när vi var på väg att åka från Rendsburg så kom en Boeing Stearman och landade. Det visade sig vara Mikael Carlsson som hjälpte till att flyga hem den till Eslöv där den ska få svensk registrering. Snälla som vi var så tömde vi våra plånböcker så att de skulle få lite kontanter till fika. Restaurangen tog nämligen inte kort!

Rendsburg EDXR – Eksjö ESMC

Resan över Tyskland, Danmark och Sverige genomfördes i bra väder. Det var även bra medvind på resan. I FCE kom vi upp i nästan 160 kts ground speed! Kanske längtar hem till sin egen hangar? När vi landade i Eksjö så var det mer eller mindre rak sidvind och lite turbulent på finalen.

Fredrik Lagerquist hälsade oss välkomna till Eksjö och bjöd på kaffe och hemmabakade bullar i klubbstugan. Där satt vi en stund och sträckte på benen och pratade om allmänflygets situation med stöttning till brandflyg under sommaren m.m.

Eksjö ESMC – Saab Linköping ESSL

I starten från Eksjö så märktes det att det var varmt i Sverige. Prestandat på FCE är inte så bra i värmen. Ändå var vi inte så tunga då bränslet var nere på halv tank.

Sista benet på resan gick snabbt och det kändes skönt att komma hem till Linköping igen!

Sammanfattning

Vi hade en oerhörd tur med vädret, så det var i stort sett bara flygningen från Jersey som blev utmanande. Det var annars en mycket fin resa där vi fick se mycket av Europa.  Flygplanen fungerade tekniskt bra med några småfel som en horisont som lutade i KIT och den elektriska tankpumpen i FCE som inte ville vara med i matchen.

Man lär sig mycket på att planera och genomföra en sådan här resa, så förhoppningsvis så vill fler medlemmar flyga nästa år. Möjligen så ska vi planera en liten kortare resa så att det inte avskräcker de som åker ut för första gången.

Den 29 augusti så planerar LFK en klubbkväll då vi bl.a. kommer att berätta lite om vår resa till Normandie!

Det har varit nästan för bra väder i sommar. Men så fort regnen dyker upp igen så ska jag ta en repris på resan genom att titta på ”Saving Private Ryan”, ”Den längsta dagen” samt de inledande avsnitten av ”Bands of Brothers”.

Debatt: Allmänflyget och samhällets beredskap


Den senaste tidens torka och skogsbränder har inneburit stor belastning på de svenska flygklubbarna. Många deltar i brandövervakningen och gör de inte det själva så nyttjar FFK klubbens flygplan. Inte minns märks det för vår lokala flygtekniker här i Linköping som har fullbokat med klubbflygplan från hela Sverige som ska genomgå 50- eller 100-timmarsunderhåll.

I pressen debatteras det friskt om vilka helikoptrar eller brandflygplan som ska nyttjas för att släcka skogsbränder. Men det man ofta missar är att det bästa är om bränder kan stoppas tidigt och därmed kanske inte ens behöva dessa resurser. För det krävs yttäckande övervakning så stor del av dygnet som möjligt. Satelliter och kommersiellt flyg i all ära, men de flyger högt och har svårt att upptäcka småbränder. När väl branden är så stor att den kan ses på 10.000 m så är det för sent. Allmänflyget ställer upp i brandflygberedskapen, men rör sig även även under normala flygningar över skogarna och kan hitta det som även brandflyget missar. Bara för en vecka sedan fick jag själv hjälpa till att leda brandkåren vid en skogsbrand. Jag var då inte ute på brandflygsuppdrag, utan bara på hemväg från en övernattning på Visingsö.

Brandflygsverksamheten i Sverige har tidigare under perioder varit nerlagd. Resonemanget då var att staten inte skulle ta kostnader för att rädda privata skogar. Det var markägarnas och försäkringsbolagens uppgift. Men efter ett par stora bränder så insåg man att det inte bara var skogsägarnas problem. Staten fick stora kostnader för släckningar av bränder som skulle kunnat minimeras om bränderna upptäcktes i tid. Dessutom riskerades brandmän och privatpersoners liv om bränderna blev för stora. Därmed så återinfördes brandflyget igen.

Klubbflygplanen flyger på låg höjd och piloterna har god kännedom om närområdet kring flygplatserna. De är därmed ideala att upptäcka eldhärdar samt vet vilka vägar som är bra att nyttja för brandkåren. Problemet är att allmänflygarna blir färre och färre och de flyger mindre och mindre. När LFK – Linköpings Flygklubb var som störst så producerade klubben ca 5000 h flygtid per år. Numera ligger siffran någonstans mellan 1500-2000 h per år.

Antalet piloter med privatflygcertifikat (PPL – Private Pilot License) har sjunkit till ca 2500 i Sverige. Frågan är dessutom hur mycket var en av dessa flyger och hur många som därmed är lämpade att flyga brandflyg? Reglerna för brandflyg är att man som pilot ska ha minst 100 h flygtid och vara i god flygtrim. Som spanare ska man vara utbildad på att kunna navigera och sköta Rakelradion för att kommunicera med SOS Alarm och insatsledaren på marken. Exakt vad som är definitionen av ”god flygtrim” är svårt att definiera då det beror på hur erfaren man är som pilot. För min del så tycker jag att ca 20 h flygtid det senaste året är ett minimum. Av LFK ca 150 aktiva piloter har ca 30 den statusen. Skulle man slå ut det på hela Sverige så innebär det att det finns ca 500 piloter i Sverige som är lämpade för brandflyg.

I Östergötland var det tidigare NAFK – Norrköpings Automobil och Flygklubb och LFK som bedrev brandflyg. För denna verksamhet hade varje klubb två flygplan och 16 piloter och spanare i beredskap. Piloterna och spanarna flyger gratis så det är bara flygtiden som Länsstyrelsen betalar för. Skulle denna verksamhet bedrivas av kommersiella bolag så blir det dyrare då anställda piloter och spanare kräver lön. De skulle också få svårt att få tag på tillräckligt många piloter då det inte alltid garanteras flygning. Det är ju inte varje år som det krävs så omfattande resurser som i år. Det är då svårt att motivera att skaffa unika resurser för just denna uppgift. Det är bättre att nyttja resurser som redan finns på flygklubbarna. För flygklubbarna är det dessutom en tacksam inkomst som bidrar till allmänflygets överlevnad.

En orsak till det minskade flygandet är ökade kostnader som t.ex. Transportstyrelsens kostnader för certifikat, skolavgifter m.m, Swedavias startavgifter för att nyttja flygfälten samt moms och extra straffavgifter för flygbränsle som resulterat i att blyfri flygbensin (AVGAS – AViation GASoline) 91/96UL ligger på ca 22 kr/l att jämföra med bilbensin för ca 16 kr/l. Blyad 100LL som de större flygplanen ofta kräver ligger på ett par kronor till per liter. Jet A1 som de kommersiella flygplanen använder är betydligt billigare!

En annan orsak är försämrad infrastruktur.  Olönsamma flygplatser läggs ner och det blir längre och längre mellan flygplatser som kan erbjuda AVGAS som de flesta småflygplan behöver. Tillgången på flygplatser och flygbränsle drabbar inte bara allmänflyget utan försvårar också insatser med helikoptrar och brandflyg vilket märkts i de senaste insatserna då MSB haft problem att få fram Jet A1 för helikoptrar och AVGAS för vissa brandflygplan. Avstånden mellan tillgängliga flygplatser med bränsle är också ett flygsäkerhetsproblem då det ökar risken för att piloter begår misstag och inte når fram till landningsplatsen. Jag hamnade själv i svårigheter för ett par år sedan p.g.a. avsaknad av lämpliga mellanlandningar för att tanka.

Swedavia vill bara driva lönsamma flygplatser. Resten läggs ner eller tas över av kommunerna. Kommunerna har dock inget större intresse av att driva flygplatser då infrastruktur i deras ögon bara är en kostnad. Ta t.ex. gamla F15 i Söderhamn som Söderhamns kommun köpte loss från Försvarsmakten för lågt pris med löfte om att hålla fältet i skick till 2015. När jag landade där 2013 växte redan gräset genom asfalten och alla inflygningshjälpmedel var förstörda, då man stängt av strömmen till dem. En privat entreprenör hade erbjudit kommunen att sälja bränsle till besökande flygplan, men kommunen ville inte ens bekosta en elanslutning för bränsletankarna. Nu brinner det nära Söderhamn och kommunerna skriker på hjälp. Extra ironiskt i sammanhanget är att MSB har lager för skogsbrandsutrustning bl.a. i just Söderhamn! Vill man snabbt få fram extra utrustning så kan Försvarsmakten ställa upp med Tp 84 Herkules för transport, men den måste ju ha någonstans att landa.

Fler och fler flygplatser lämnar systemet med gemensamt start/landningskort. Det innebär extra avgifter på upp till 500 kr för en start på en sådan flygplats. Naturligtvis så innebär det att allmänflyget slutar nyttja dessa flygplatser! Bromma har tappat i stort sett allt allmänflyg, vilket resulterat i att de som vill lära sig flyga i Stockholm får bege sig en bra bit utanför huvudstaden.

LFK nyttjade förr ofta Skavsta och Norrköping för träning av våra piloter under utbildningen. Men höga avgifter i Skavsta och krångliga regelverk i Norrköping har resulterat i att vi numera knappat använder dem annat än för enstaka instrumentinflygningar. Västerås införde för ett par år sedan höga avgifter. Flygplatsen gick ekonomiskt dåligt och trodde att man kunde dra in pengar på privatflygarna. Resultatet blev att många numera undviker att åka dit. Resultatet blev att det inte drogs in så mycket pengar som man trodde. I stället tappade de flygande besökare till bl.a. flygmuseumet.

De senaste åren har LFK genomfört klubbresor genom Europa. Vilken skillnad det är i bemötandet på flygplatser utomlands. Landningsavgifterna ligger på runt 100-200 kr, men då ingår massor av service. Framför allt utmärker sig flygverksamheten i Tyskland där man har många aktiva privatflygare. På flygplatserna samsas kommersiellt flyg med allmänflyg, segelflyg och fallskärmshoppare. Det innebär att det finns möjlighet för kringverksamhet som verkstäder, tillbehörsfirmor och restauranger. Många flygintresserade åker ut till dessa flygplatser för att ta en matbit och titta på flygplan. En positiv spiral som resulterat i betydligt fler flygcertifikat per invånare jämfört med Sverige. Ändå borde Tyskland har större utmaningar än Sverige med avseende miljöpåverkan, buller m.m.

Även utländska resurser som t.ex. helikoptrar och brandsläckningsflyg kräver infrastruktur. Ett avtal med EU om att kunna låna in resurser är bra, men man måste även vara beredd att kunna ta emot hjälpen. Jämför med Försvarsmaktens s.k. Värdlandsstödsavtal. Vid en kris ska Sverige vara beredda att ta emot utländska militära resurser. Detta kräver infrastruktur och det kräver övad personal!

På många flygplatser är det just flygklubbarna som säkerställer att det finns bränsle tillgängligt. I Linköping så har flygplatsen Jet A1 tillgängligt för de kommersiella jetflygplanen. Det är dock LFK som driver bränsleanläggningen med 91/96UL och 100LL. Detta bränsle nyttjas av besökande mindre flygplan, bl.a. ambulansflyg som levererar viktig materiel till Linköpings Universitetssjukhus.

Man kan se detta som en symbios. Det går inte att ta död på allmänflyget och sedan tro att man har kvar brandflyg. Brandflygverksamheten behöver allmänflyget och brandflyg är en bra verksamhet för allmänflyget som bidrar till att klubbarna överlever och att det finns piloter och flygplan tillgängliga till nästa gång när det behövs.

Den sista tiden har verkligen visat att Sverige behöver brandflyg! Brandflyg kräver infrastruktur i form av banor och bränsle, piloter och flygplan. Allmänflyget behöver också samma infrastruktur och har dessutom tillgång till flygplan och piloter. Ålderskurvan på dessa piloter blir dock äldre och äldre. Både allmänflyget och brandflyget behöver därför nya piloter. För att säkerställa detta behövs ökad förståelse och minskade avgifter från Transportstyrelsen, Swedavia och Riksdagen.

Det har börjat vända med bl.a. införandet av LAPL och nya underhållsregler, men det krävs mycket mer. Våra intresseorganisationer KSAK, AOPA m.fl. måste driva dessa frågor energiskt och passa på när det ligger färskt i allmänhetens och politikernas minne att allmänflyget inte bara är buller och miljöförstöring utan kan också bidra till Sveriges säkerhet!

Se mer om flygklubbarnas och FFK deltagande i brandflyg bl.a i DINärkes AllehandaKristianstadsbladet, SR och UNT.

Från ö till ö

Det finns många trevliga destinationer att flyga till inom ca 1 h från Linköping. Den här sommaren inleddes med att jag besökte två öar.

Första ö-besöket var på Gotland och Almedaleveckan i Visby. Att flyga till Visby tar ca 1 h och med fyra personer ombord så är det billigare än bil/båt-kombinationen, för att inte tala om betydligt snabbare. Det finns bra instruktioner på Gotlands Flygklubbs hemsida om hur man tar sig dit och inte minst hur man tar sig ut och in genom grinden till fältet!

Tisdagen den 3 juli så hoppade i varje fall jag, Johanna och ett par vänner ombord i SE-KIT vid 8-tiden och var framme runt 9. Där möttes vi av en släkting till mina vänner och fick skjuts in till stan. Annars tar en promenad ca 20 minuter. Nu sparade vi på fötterna till resten av dagen.

Almedalsveckan är kanske inte den lugnaste tiden på året att besöka Visby. Smockfullt med folk som ska prata för sin sak. Lite mindre med folk som lyssnar… Men vi lyckades få plats på ett fik och inledde Gotlandsbesöket med Saffranspannkaka och kaffe. Det gäller att anpassa sig till de lokala kulturerna!

Efter det gick vi till hamnen och Aerospace Almedalen för Flygets Dag. Vi missade den inledande diskussionen om miljöpåverkan. Den verkar ha dragit mest politiker i varje fall. När vi kom höll en forskare från GKN ett rätt så torrt föredrag om stridsflygsutvecklingen med fokus på motorer. Det intressantaste var avslutningen där han pratade om trestegsmotorer med variabel by-pass.

Nästa föredrag var betydligt bättre. Anders Persson från Försvarsmakten berättade om utvecklingen av stridsflyg för att möta morgondagens hotbild. Anders tryckte på att det skett en ominriktning mot nationellt försvar. Fokus ligger inte bara på flygplan, utan på markförband och att rekrytera och behålla personal. Här har allmänflyget en viktig insats att göra då vi finns på många mindre orter och kan hjälpa till med att öka intresset för flyg!

Efter lunch så var det politikernas tur att visionera om framtiden för stridsflyg. Jo, det lovades en hel del och både (S) och (M) verkade vara överens om att det behövdes satsas mer. Men det är ju valår, så när det kommer till hosta upp pengar så lär nog som vanligt plånboken få styra.

Vi åkte sedan hem till våra vänners släkting och fick i oss lite grillat samt lokal glass med jordgubbar och tittade på när Sverige slog Schweiz i fotboll! När fotbollen var slut så packade vi ihop och fick skjuts ut till flygplatsen igen och flög västerut mot solnedgången och Linköping.

Nästa ö-besök blev Visingsö. Ett av de mer populära utflyktsbesöken för LFK. Jönköpings Flygklubb sköter fältet bra. Vi åkte dit på lördagskvällen och tältade på fältet bredvid SE-MEB. Lite trångt i en DA-20 med två personer, mat, tält och sovsäckar! När vi kom dit på kvällen var det rätt så tomt, men vi hade i varje fall sällskap av ett par tyskar i en USA-registrerad Cessna som även de tältade bredvid sitt flygplan.

Dagen därpå så hyrde vi två cyklar och cyklade efter ett fikastopp på Framnäs Restaurang ner till södra spetsen på ön och besökte Näs slottsruin. Det ska vara sveriges första kungliga slott och bl.a. Magnus Ladulås höll hov här. En bra dagstur på ca 30 km tur och retur.

Lunch åt vi på Restaurang Solbacken i Visingsö hamn. Mycket bra mat och fin utsikt. Vi tog en fika efter maten på Wisingsborgs Trädgård. Även där var det mycket gott kaffe och dessutom lokalproducerad Grennaglass!

Efter det hade vi kraft nog att cykla tillbaka till flygfältet coh slöa lite i värmen på stranden bredvid flygfältet. Sommarens värme har lett till att alla badplatser varit fulla, men här fick man vara ostörd.

På hemvägen från Visingsö så blev vi ombedda av Östgöta kontroll att hjälpa brandkåren med att lokalisera en skogsbrand strax nordväst om Roxen. De hade svårigheter att komma fram till brandhärden då skogen var full av rök. I avsaknad av bra kommunikation med brandbilarna så dök jag ett par gånger med riktning från bilarna mot brandhärden och det verkade som det lyckades. Detta visar också vikten av att det finns allmänflyg i luften som kan hitta bränder även när det ordinarie brandflyget inte finns på plats.

Två ytterligheter. Visby fullt med folk och massor av restauranger. Visingsö, lungt och skönt och kanske inte så många restauranger, men de som finns håller bra klass. Bägge fälten inom en timme från Linköping!

Sommarläger på ESSL

LFK samarbetar sedan en tid med FFK Young Pilots. Under sommaren så genomför Försvarsmakten ungdomsläger runt omkring i Sverige. Ett av dessa hölls i Linköping på Helikopterflottiljen. En av aktiviteterna för ungdomarna var givetvis att få pröva på flygning. Hemvärnsflyggruppen på Helikopterflottiljen stöttade med piloter som flög LFK PA-28:or.

Ungdomarna delades upp i två grupper. En på lördag och en på söndag. När ungdomarna kom till LFK så fylldes klubbhuset med grönklädda personer. Först fick de en allmän genomgång om klubben och om FFK hemvärnsflyg. Sedan fick de teoretiska lektioner i väderplanering och navigering.

Under eftermiddagarna så genomfördes flygpassen där ungdomarna fick pröva på hur man praktiskt navigerar samt känna lite på hur man flyger ett mindre flygplan. Rundan var på ca 30 minuter med start på Saab-fältet, ner till Åtvidaberg, vidare till Rimforsa och tillbaka till Saab. Vi hittade runt alla passen!

Flygningarna gick bra och vi piloter tipsade ungdomarna att kontakta Young Pilots i Östergötland om de vill fortsätta med flygning. Nästa år blir det förhoppningsvis nya kurser, så för de ungdomar som inte fick möjlighet att deltaga i år så finns det nya chanser.