Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Vad fick dig att börja flyga och när var det? Det har alltid varit en dröm att flyga, sen en kompis bror var över i Florida och tog ATPL-cert, men det har inte passat ihop med jobbet jag har haft innan. Sen tog det fart när jag fick en prova-på-lektion i födelsedagspresent av sambon. Var uppe på Vängsö och fick prova ett litet 2-sitsigt plan liknande DA20n. I samma veva bytte jag jobb och flyttade hem till Linköping. Jag och en kollega på jobbet anmälde oss till PPL-kursen och sen var det i full gång.
Vilket är ditt bästa flygminne? Det är så många olika av olika karaktär! Första EK-flygningen är nog det allra största! Men på delad andraplats finns det många fina… EK-nav, första riktiga turen själv efter att certet var klart, en passagerartur med AVA-flygning och de turer man har fått följa med piloter i deras hembyggda plan.
Vad har du för mål kommande året? Målet är väl som för alla andra att flyga så mycket det bara går. Det stora fokuset med flygningen just nu är att bygga vidare på min egna flygmaskin: en Van’s RV-7, ett 2-sitsigt sportplan som kommer i byggsats från USA.
Lördag den 21 augusti var det dags att starta från bana 29 på Linköping för vad som ska bli mitt längsta flygäventyr hittills. Destinationen var Hedlanda i Vemdalen. En sträcka som tar ca 8 timmar med bil men som idag är beräknad till endast 3 timmar med klubbens PA-28, SE-KIT även med en motvind på ca 15 knop.
Vi som åker iväg på det här äventyret är tre kollegor som jobbar tillsammans på Saab. Jag som skriver heter Daniel, jag tog flygcert här på LFK i början av 2020 men har flugit UL-B sedan 2016. Med mig har jag Niclas som tog sitt certifikat i slutet av 2019 men har sin bakgrund i segelflyg och Ola, som inte har certifikat men som har flugit en hel del radiostyrt och låter rätt så sugen på att ta flygcert han med. Gemensamt är att vi alla har ett stort flygintresse och är taggade på ett äventyr.
Färdplan från Linköping till Hedlanda. (Image courtesy of SkyDemon.)
Fulltankade och med tre personer plus packning var vi nära max startvikt när vi startade från Linköping strax innan 9 på morgonen. Sträckan till Vemdalen var Niclas pilot in command. Jag och Niclas har flugit mycket med varandra och jag tycker vi har ett bra samarbete i cockpiten. Vi brukar dela på uppgifter och den här flygningen fixade Niclas starten och landningen medans jag flög själva sträckan. Anledningen är att efter 3 timmar flygandes rakt fram så kan man bli lite slö så då är det bättre att piloten som fixar inflygningen och landningen pigg och allert.
Vi la vi oss på 5000 fot för att det verkar ge lägst motvind samtidigt som vi kommer över molnen vilket betyder lugnare luft, något som är trevligt när man flyger långt. Klubbens äldre PA-28or har relativt nyligen uppgraderats med en sprillans ny GPS och audio panel. Just audio panelen möjliggör parkoppling med mobilen via bluetooth. Så vi kunde lyssna på gamla rocklåtar hela vägen upp, mycket trevligt när man ska sitta så pass länge i planet (listan bör vara i offline läge då täckningen inte är den bästa).
När vi dagen innan ringt till Ragnar som sköter Hedlanda flygfält förvarnade han oss att det förekommer modellflyg på flygplatsen. Mycket riktigt såg vi att det står ett gäng på flygplatsen när vi gör en överflygning, de har lyssnat på oss via radion så alla är på marken och väntar på att vi ska landa. När vi kommit ner på marken dröjer det inte länge innan de startar och då inser vi att det är radiostyrda flygplan med en riktig jetmotor. Det låter som när Gripen flyger en uppvisning (fast lite lägre volym), och de “små” planen kan vända otroligt snabbt. Jag skulle inte bli förvånad om de flyger snabbare än den PA-28 vi flugit dit i.
Efter flyguppvisningen och en lunch på flygplatsen var det dags att åka taxi till Vemdalsskalet där Niclas familj har en stuga vi fått låna. Vi blir inte speciellt långvariga i stugan då vi bara byter om och beger oss ut på en fjällvandring på ca 1 mil. Turen gick upp mot jägarstugan och sedan vidare till Fallmoran. Vandringen bjöd på vackra vyer glatt humör och blöta skor.
Fikadags! (Foto: Daniel L)
Efter en lång vandring, god middag på BKK kitchen och diverse kortspel i stugan var det dags att lägga sig. Nästa dag skulle bjuda på flygning bland berg och stopp i både Idre och Siljansnäs på vägen tillbaka.
Dag 2 vaknade vi upp till en himmel täckt med moln vilket inte inte riktigt stämde överens med prognosen, som lovade strålande sol. Något man har lärt sig efter några år av flygande är att prognoser ljuger ibland. Som tur var så såg molnen tunna ut och de brukar försvinna rätt snabbt efter det börjar spricka upp lite. Molnbasen var också relativt hög på ca 4500 fot.
Dags att bege sig upp i det blå (grå) igen. (Foto: Niclas B)
Väl framme vid flygplatsen igen så hade himlen börjat spricka upp. Idag var det min tur att var pilot in command och planen för den här flygningen var att flyga norrut mot Lunndörrsfjällen och därefter gå söderut för att landa och äta lunch på Idre flygplats. Väl uppe i luften var de flesta moln borta och vi kunde direkt efter start se fjälltopparna vid horisonten. Att flyga bland berg är något jag gjort vid fem tillfällen nu men det är lika vackert varje gång. När vi kommer närmare ser vi att det är moln i dalgången som vi tänkte flyga igenom. Så istället väljer vi att flyga längst med bergskedjan, något som också är en otrolig natur-/flygupplevelse. Här är det nog bäst att jag låter bilderna tala för sig själva.
Vackra vyer över Lunndörrsfjällen. (Foto: Daniel L)
Flygningen fortsatte mot Idre vilket bjöd på en vacker inflygning övers samhället. Vi landade efter strax över en timme i luften. Här blev det bara ett snabbt stopp för att äta lunch innan det bar iväg till dalarna och Siljansnäs.
Niclas tog flygturen till Siljansnäs vilket tog ca en timme. Vi parkerade vid klubbhuset och tog en snabb fika innan vi gick och kollade på airparken. En airpark innebär att personer bor vid flygplatsen, man kan alltså taxa in till sina hus med sina egna flygplan. Det var rätt surrealistiskt att gå omkring i vad som liknade ett “vanligt” bostadsområde men istället för garage var det hangarer och istället för bilar på uppfarten stod det flygplan. Riktigt drömliv att bo där. Det går även att hyra cyklar i närheten av flygplatsen och utforska resten av samhället men det är ett äventyr för någon annan dag.
Siljansnäs airpark.
Sista sträckan till Linköping flög jag, totalt blev det närmare en och halv timme i luften. Vi la oss på 8000 fot för att fånga mer medvind och återigen för att komma över molnen och såklart lyssnade vi på fler rockklassiker.
Det blev en riktig händelserik helg som bjöd på flera natursköna upplevelser, spännande nya flygplatser och inte minst 6,7 timmar i luften.
Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Vad fick dig att börja flyga och när var det? Ända sen jag flyttade till Linköping har jag sneglat på flygutbildningen på LFK men varje gång övertygat mig själv om att jag inte hade tid eller ekonomi för att kunna ta tag i det. Sen kom pandemin under 2020 och i stort sett alla andra aktiviteter blev inställda, helt plötsligt fanns det utrymme i både schema och budget! Nu fanns inga ursäkter kvar och jag anmälde mig till höstens PPL-kurs. En första flyglektion bokades in lite försiktigt, det gav ordentlig mersmak och resterande pass kom och gick innan jag visste ordet av.
Humöret på topp strax efter start i Hultsfred. (Foto: Mattias A)
Vilket är ditt bästa flygminne? Alla mina flygminnen är från utbildningen på LFK, men något fint hände på min EK-långnav. Schemat blev sådant att jag fick göra den på en lördag, rutten var Oskarshamn -> Hultsfred -> Jönköping och under planeringen kom vi fram till att det bästa nog var att göra fullstopp i Hultsfred och äta en medpackad lunch då Jönköping var stängt. På Hultsfred var asfaltsbanan upptagen av någon form av motorsport men det fanns ett grässtråk vid sidan av så om jag kunde tänka mig att landa där var jag välkommen. Sagt och gjort, väl på marken taxade jag in till flygklubben och parkerade på gräsmattan utanför. På terrassen utanför klubbhuset satt ett gäng och fikade; “Är det okej om jag står här?” frågade jag lite försiktigt, det var inga som helst problem 🙂 Sällskapet visade sig vara segelflygare från Gotland och jag fick lära mig mycket nytt om både segelflygning och hur det är att flyga på Gotland. Tre saker som verkar finnas på alla flygklubbar: flygare med otrolig erfarenhet, god stämning och fika!
Vad har du för mål kommande året? Under det här första året med cert vill jag komma upp i minst 100 loggade flygtimmar. Det är en jämn och fin siffra men innebär också att jag fortsätter hålla ungefär samma takt som under utbildningen. Nya flygfält ska besökas, stora och små, och det ska fikas på flygklubbar runt om i landet 🙂 Jag ser fram emot att utforska den här nya världen som öppnats upp för mig.
Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Vad fick dig att börja flyga och när var det? Jag är uppväxt med flyg då min pappa var pilot i flygvapnet, så det har alltid varit en ganska naturlig del av mitt liv. Han flög diverse olika flygplan genom alla år, såsom Venom, Draken, Lansen, DC 3, Metro (Cigarren), Caravelle och Saab 340 (Regeringsplanet). Jag har många härliga minnen från min uppväxt, allt från att jag satt i sandlådan och han passerade på låg höjd i Draken, till att jag fick hänga med på fällning av fallskärmsjägare med DC3:an eller på ett spaningsuppdrag över Östersjön i Caravellen.
Sen är ju steget ganska stort att ta sig från “passagerarstolen” till att själv sitta bakom spakarna, Tanken har funnits ganska många år och jag påbörjade min flygresa ganska sent i livet, men bättre sent… Fick en 50-års present av familjen: “Vill du köra folkrace eller flyga?” Valet var inte alls svårt och svaret kom direkt. Jag vill flyga, så klart! Tog en provlektion med Tommy Lindström 2019-06-19, sen var det kört. Anmälde mig till PPL-kursen som startade hösten 2019 och efter det var det bara att köra på med teori och flygning. Jag bestämde mig innan kursen att detta skulle ha högsta prio till dess att jag blev klar. Flög upp exakt 8 månader efter min första “riktiga” lektion som var i oktober 2019, vilken känsla!!!
Vilket är ditt bästa flygminne? Jag har flera bra minnen. Att flyga EK är givetvis ett minne för livet, känslan att göra det egna “riktiga” flygpasset efter uppflygning var också häftigt. Jag har under mitt första år flugit ganska mycket och försökt variera mig med allt från lokal flygning, till att besöka andra flygplatser/orter och göra egna flygträningspass för att hålla flygtrimmet uppe. Det finns ju hur mycket som helst att lära sig vilket är oerhört inspirerande och roligt. Att kunna välja vart man vill flyga ger ju en frihetskänsla som är svårslagen. Ett minne som ligger högt på listan är min första tur till Visingsö tillsammans med frugan en varm augustidag, blev uppskattat med bad, fika och present på bröllopsdagen 😊
På och från Visingsö, augusti 2020. (Foto: Olof P.)
Första flygningen till Gotland/Visby tillsammans med Mattias P var också en höjdare, sjukt att landa på Gotland efter 57 minuter i luften. Fokus har också varit att genomföra ett antal utflykter under året, Eskilstuna, Örebro, Västervik, Ölanda/Byxelkrok, Hultsfred mm.
Olof, framför IUD, på parkeringen i Visby (Foto: Mattias Pettersson)
Vad har du för mål kommande året? Jag vill fortsätta utvecklas, besöka fler platser vilket är enormt lärorikt, samt göra nya saker inom flyget. Ett annat mål är att ta mörkerbehörighet, vilket tyvärr blev inställt förra året pga. av Covid-19. Jag har även gått med i FFK för att få lite nya utmaningar, allt är klart förutom PFT. Så det som ligger närmast med tanke på upparbetad flygtid, är brandflyg. Jag har skickat ut ett antal krokar och hoppas få napp någonstans. Jag kommer fortsätta flyga året runt och hålla ungefär samma antal flygtimmar som jag hade 2020.
Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Idag är det två år sedan jag bokade min provlektion. Då satt jag och Anders på en uteservering i Karlskrona och flygandet var en sjudande dröm. När utbildningen kommit igång bestämde jag mig för att flyga ner och hälsa på så snart jag blev klar, för att sluta cirkeln. Nu har ju inte Karlskrona en flygplats, men däremot intilliggande Ronneby. Nära nog.
Det var Anders entusiasm som gjorde att jag bokade in mig den där julikvällen 2019. Han har följt med under hela resan. När jag gjort första EK var det honom jag ringde. Likaså när certet var säkrat. Medan jag lärde mig ratta en PA28 har han rollat EXTRA 330LT på låg höjd mellan Saab och Malmen i Flight Simulator. Vi har gjort uttryck för intresset på olika sätt, på olika platser.
Jag ritade tidigt upp en färdplan till Ronneby. Tidigt som för typ ett år sedan. 130 nm från Linköping — en dryg timma räknat med nollvind. Det här var ett mål jag såg fram mot, lika mycket som att slutföra flygutbildningen. Några veckor innan det var dags att åka frågade jag Anders brorsa Johan, som bor i Linköping, om han ville följa med söderut. Ingen tvekan där. Vi tog båda semester en onsdag och drog iväg. Anders själv lade in långlunch i kalendern, 10:00-15:00.
Färdplan från Linköping till Ronneby. (Image courtesy of SkyDemon.)
För att veta vad som väntade i och omkring Ronneby läste jag på och ringde tornet. Jag fick veta att plats 41-43, intill terminalen, används för parkering av mindre flygplan. Jag såg på AD-kartan att det var bredvid “Aero Club”. Tornet rekommenderade även att jag tog extra reservbränsle och hade koll på väntlägena, eftersom militär trafik kan skapa fördröjningar. Som i Linköping, tänkte jag. Ett sista tips var att kontakta Swedavia för att ta reda på terminalens öppettider och möjligheterna att åter komma in på området. Kundtjänst kopplade vidare till Handling som sa att de var på plats till fyra om dagarna — inga problem.
Jag var inte först på klubben den här morgonen men jag fick nöjet att dränera tankanläggningen. Vi fyllde upp med bränsle och gav vi oss iväg. 3000 ft och rakt söderut. Det började bli turbulent över norra Småland så jag meddelande Sweden Control att jag avsåg att gå upp på 4000 ft. Jag gav ingen orsak till ändringen. Det var kanske dumt. Det låg militär trafik i området som skulle meddelas, det lät på rösten som hen gärna undvikit det. Efter ytterligare en bit låg vi på samma höjd som molnen. Jag hade inget annat val än att byta höjd. Den den här gången förklarade jag varför.
Infarten till Ronneby Brunnspark, med vandringsleder och trädgårdar. (Foto: Mattias P)
I Ronneby TMA, på väg till kontrollzonen, fick jag en fråga om var jag skulle parkera. “Vill du till flygklubben eller [resten hörde jag inte för jag visste ju att jag skulle till klubben]?”. “Klubben”, svarade jag och tillade att det här var första besöket. Vi gick rakt västerut från Tving och fick en lång final. På marken brev jag dirigerad till klubben via taxibana Wilhelm, i slutet av bana 19. Några sekunder efter svängen hörde jag “S-UD, håll position.” Jag stannade. Det fanns visst två smala taxibaneliknande vägar direkt efter den skylten. Jag såg bara den ena — den som inte var Wilhelm. “S-UD, försök svänga runt och ta sen första vänster.” Nu så, på Wilhelm.
Efter ytterligare några sekunder stannar jag själv. Vart är vi på väg? Den här taxibanan leder ju åt fel håll?! Vi var på väg mot några byggnader i skogsbrynet, inte den stora fina terminalen. Jag ropade upp för att be om vägledning. Nu hade vi en gemensam bild av var jag skulle. “S-UD, försök svänga runt igen och korsa banan för att ta taxibana Adam till parkeringen.” Jag borde från början förväntat mig “vänster på Adam” istället för “höger på Wilhelm”, då hade det här inte behövt hända. Jag hade läst på innan och visste ju att det var Adam som gällde till terminalen men efter att jag tidigare svarat “Klubben” räknade jag med att bli guidad rätt. Nu när jag tittat på AD-kartan och i Svenska flygfält en extra gång är två “Aero Club” utmärkta — RFK vid terminalen och BFK väster om fältet.
När vi äntligen parkerat hänvisade tornet oss till snurrgrinden, till vänster om terminalbyggnaden, för att lämna flygplatsen. Han var nog glad att återfå ordningen på manöverområdet. Innan vi hann kliva ur planet dundrade en handfull Gripen iväg. Jag undrar om de hört allt trassel.
Anders mötte upp med bil. Innan vi åkte in till stan ville jag dock bekanta mig med vägen tillbaka till plattan. Jag gick in i terminalen, den vanliga ingången. Det var tomt och tyst. Ingen där. Jag hade förväntat mig en bemannad infodisk, som jag sett i Kalmar och Jönköping. Jag saknade även den gula skylten med ett C på. På väggen satt en telefon märkt ”Swedavia”, en lur likt de som finns (fanns?) efter kassan i vissa affärer och kopplar upp direkt till färdtjänst. Lika tyst där. Med mobilen får jag tag på Handling igen. Samma person jag pratade med sist. “Ser du incheckningsdiskarna rakt fram?” – “Ja.” – “Till vänster om dem finns en dörr med ringklocka. Plinga på där sen. Vi är på plats till minst 16:00.” Nu hade jag koll.
Vi hade på förhand spanat in ett lunchställe inne i Ronneby: Bakgården. Klockan var 11:00 och de hade öppnat men det kändes lite väl tidigt att käka. Det blev en promenad längs ån så länge. När vi byggt upp hungern tog vi sikte på restaurangen och slog oss ner på deras innergård. Menyn bjöd på burgare, pasta och sallader men när Johan beställt en pizza så blev det snart två till. Det strömmade sakta in fler sällskap. Många hade svårt att välja mellan ute i solen, ute i skuggan eller inomhus. Vi hade själva tagit ett bord i solen. Senare på kvällen konstaterade jag att jag börjat bygga på sommarbrännan, en blek skugga hade uppstått där klockan suttit.
Vad gör man mer i Ronneby förutom att äta lunch? Ett par dagar innan hade jag fått tips om Brunnsparken. Vi satte av på en av de färgmarkerade lederna. Efter en bit satt skylten “Välkommen till Södra Brunnskogen” med karta och information: “I reservatet finns ett omfattande stigsystem. För att bevara en vildmarkskänsla så har enbart två leder markerats.” Det avgjorde saken, klart vi skulle ha vildmarkskänsla. Vid T-korset valde vi att vika av ut i det okända.
När vi letat oss ut ur skogen försökte vi lokalisera kafé Mandeltårtan. Det var mycket prat om de verkligen serverade mandeltårta eller bara lockade med det i namnet och den frågan förblev obesvarad. Att vi skulle fika just tårta var dock givet. Jag tog en bit marängtårta av något slag. Johan satsade på en bit med choklad i flera lager. Det var matigt. För att prova på något lokalt kompletterade jag med “100% närodlad” rabarberlemonad — innehållande rabarber från Grudeholm (22 mil bort, i sydvästra Skåne) och citroner från Sicilien (300 mil).
God fika på i trädgården utanför kafé Mandeltårtan, intill Ronneby Brunnspark. (Foto: Mattias P)
Flygtiden till Ronneby var 1 timma och 21 minuter. Det tog däremot närmare tre timmar från att jag cyklade hemifrån på morgonen tills att jag fick syn på Anders där på parkeringen. Att köra bil samma sträcka tar 3 timmar och 50 minuter, enligt Google Maps. Vi gjorde alltså en tidsbesparing på under en timma, enkel väg. Samtidigt fick Anders köra en halvtimma från Karlskrona för att möta oss på flygplatsen. Den här jämförelsen är inte lika fördelaktig för flyget som en tur till Visby eller norra Öland. Men jag och Johan hade nog aldrig fått för oss att åka mer till Karlskrona för ett dagsbesök om vi hade bil som tilltänkt färdmedel.
Anders långlunch började ta slut, det var snart dags för möte. Vi tog det som ett tecken på att bryta upp och fick skjuts tillbaka till flygplatsen. Där intill entrén såg jag en busstolpe. Blekingetrafikens busslinje 1 går från flygplatsen till Ronneby recentrum och torget. Turen tar knappt 20 minuter och avgår en till två gånger i timman, vardagar och söndag. Där på en lördag? No luck. Annars väldigt praktiskt.
Trafikskylt som visar vägen mot Ronneby flygplats, vid Kallinge. (Foto: Mattias P)
Då var vi åter i terminalen, incheckningsdiskarna rakt fram och ringklockan vid dörren till vänster. Jag ringde på. Det var ingen som öppnade dörren men det stack det upp ett huvud bakom en av diskarna. “Vi har parkerat på 41:an och tänkte flyga hem nu.” Jag hade plockat fram mitt certifikat, som jag lärt mig är bra att ha till hands. ”Följ med här”, följt av “Du Tony, de här killarna ska ut till sitt plan.” Det stod en grupp från säkerhetspersonalen och småpratade vid metalldetektorn runt hörnet. De öppnade dörren och släppte ut oss. Inga frågor. Jag packade ner mitt certifikat igen, det var ingen som ville se det.
Ronneby är den första flygplats jag besöker som har separata Ground- och Tower-frekvenser. Jag hoppades lite att förmiddagsskiftet hade gått hem när det var dags att begära motoruppstart. Sen blev vi hänvisade till väntplats bana 01, på Adam, för run-up. När jag var redo var det dags att vänta. Några Gripen skulle ner först. De två första svängde av en taxibana innan oss men passerade relativt nära innan de vek av norrut. Den tredje svängde av på Adam och körde rakt mot oss, blinkade till med landningsljuset (vilket jag tolkade som en glad hälsning, jag var dock inte snabb nog för att blinka tillbaka) för att fortsätta norrut kanske tio meter framför oss. Ytterligare ett par Gripen rullade av banan innan det var vår tur.
Jag hade nu AD-kartan i pappersformat framför mig för att inte missa eller misstolka några instruktioner. “Taxa till bana 19 via Adam.” Jag stod på Adam. Fanns det en förlängning som jag missade eller skulle jag köra banan tillbaka? Jag bad om ett förtydligande innan jag rullade ut på den 2331 meter långa banan. Sen gick minuterna, det var som att vi aldrig kom fram. “S-UD, redo för omedelbar avgång?” Jag prövades på nytt. Ett djupt andetag, vi var redo. Johan noterade starttiden medan jag svängde runt och tryckte gasreglaget framåt. Hej då, Ronneby!
När vi landat i Linköping och jag kommit hem slappnade kroppen av och jag kände mig trött. Jag lade mig en stund på det svala vardagsrumsgolvet för att vila. Somnade. Inte så oväntat, efter en lång dag med många intryck. En timma senare vaknade jag igen, när Olof P ringde om uppföljning för att göra några studsar i varvet. När Olof landat bestämde vi att höras igen när han kommit hem, för att köra en debrief av dagen. Klockan var ännu inte 20:00 men för mig var onsdagen slut. Jag gjorde mig klar för sängen. När Olof ringde, nu bara lite efter åtta, hade jag redan släckt lampan. Han berättade om sina landningar och jag delade med mig av erfarenheter, misstag och tillhörande lärdomar från mitt och Johans äventyr. Plötsligt hade en timma passerat. Nu var det sovdags på riktigt.
Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Den här bloggserien hade från början arbetsnamnet ”Inom en timma” men jag insåg snabbt att det kunde bli en onödig begränsning. Med vindens påverkan är tiden också ett oberäkneligt mått. Samtidigt behöver en utflykt inte vara lång för att bli en succé.
Jag har ritat ut en cirkel med radien 25 nm kring ESSL i SkyDemon*, för att enkelt bedöma vilka flygturer som räknas som distansflygtid. Innanför den gränsen ligger Motala/Skärstad, Finspång och Norrköping. Precis utanför ligger Stegeborg. Lika mycket som jag hört om lunch i Visby har det talats om kvällsmat i Stegeborg. Är det så bra som det sägs? Ja, det tycker jag!
Strax innan semestern drog jag med mig en kollega för en kvällstur. Vi cyklade från Mjärdevi strax innan 16:30, kom till klubben ganska prick 17:00, tankade standard och var i luften 17:39. Tjugo minuter senare hade vi landat (bordet var bokat till 18:15). Det här är ett riktigt kort hopp. Jag skickade in en färdplan och höll mig under Östgöta TMA. Kvällen före funderade jag på om jag skulle skicka färdplan eller inte och bestämde mig för att alltid göra det, för att slippa göra den bedömningen i varje enskilt fall. Det är ändå så enkelt, med några få knapptryckningar i appen.
Färdplan från Linköping till Stegeborg. (Image courtesy of SkyDemon.)
Promenaden från flygplansparkeringen till restaurangen tog nästan lika lång tid som flygningen, men det var för att vi nog gick den längsta omvägen. Vi promenerade runt ett fält och kom in på bortsidan av hamnen, bland de uppställda båtarna. Det ska inte ta mer än tio minuter; när vi gick tillbaka valde vi asfaltsvägen.
Det här var en torsdagskväll. Jag hade inte föreställt mig någon rusning, även om vi säkrat upp med en bokning för två. Det var förvånansvärt många på uteserveringen och det fortsatte komma nya sällskap under kvällen. Många äldre par, några få barnfamiljer.
“Skagen à la Tore Vretman serveras med toastbröd, citron, löjrom & dill”, stod det på menyn. Den fanns som stor och liten. Det här är en stor. Den var större än den ser ut här. Tallriken var också stor. (Foto: Mattias P)
Menyn innehöll mycket lockade och jag kan själv rekommendera “sharing plate” (som, när vi var där, innehöll rökt lax, chèvre, lufttorkad skinka, salami, oliver, …) som förrätt och en stor “Skagen à la Tore Vretman” som huvudrätt. Ett — eller faktiskt två — glas alkoholfri öl passade perfekt till. Husets vita vin, i kombination med gösen, fick inte samma rekommendation. Inte gösens fel, det var vinet som var för sött. Efterrätt blev det ingen, den här gången.
När vi åt tyckte jag mig se ett något bekant ansikte några bord bort. Jag släppte tanken utan att ha kommit på vem det var. Vi var mätta och traskade tillbaka mot planet. Nu stod inte längre IUD ensam, LRL hade också parkerat. Då förstod jag. Det bekanta ansiktet från tidigare var en LFK-medlem, det var Per B.
Ett par från den närbelägna campingen gick med sin hund längs asfaltsvägen och tittade mot de två planen. Vi närmade oss och sa hej. ”Är det erat plan?” undrade de, lite på skämt. Vad svarar man på det? “Ja, typ”. De blev nyfikna och valde att stanna medan vi förberedde oss. Vinden var lugn och tillät oss att både landa från sjön och starta mot sjön. Det här var en riktigt fin kväll.
Stegeborgs slottsruin. (Foto: Mattias P)
Min toast kostade inte 100 dollar på menyn men flygresan i kombination med notan, delat på två, blev därikring. Det var det värt. Jag vill tillbaka och har redan ett par bokningar för augusti.
*) I desktop-versionen av Skydemon är det möjligt att definiera “egna luftrum”, via menyalternativet Setup -> Create Data -> Create Custom Data. Det är så jag gjort. Utöver en 25 nm-radie kring Linköping har jag lagt till de fyra närmsta övningssektorerna: Falla, Vånga, Syd och Ören (vilka alla syns i skärmdumpen ovan). Ladda gärna ner min färdiga airspace-fil (som ligger tillsammans med en readme i en zip) och droppa den i Utforskar-fönstret som öppnas genom File -> Open In Explorer från dialogen Skydemon Data Creator. Stäng och öppna Skydemon Data Creator igen så bör övningsrektorerna dyka upp där, grupperade under “PracticeAreas”. För att områdena ska visas på vanliga kartan måste menyalternativet Mapping -> Airspace -> Other Local Airspace vara aktiverat. Via Setup -> Custom Data -> Save to Cloud är det möjligt att tillgängliggöra sina egna luftrum till andra enheter kopplade till samma Skydemon-konto.
Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Vad fick dig att börja flyga och när var det? Jag kan inte minnas någon specifik punkt då jag bestämde mig för att börja flyga utan det måste ha växt fram utifrån att min pappa flugit sedan jag var liten och jag varit med en hel del i den C172 RG som han flög i Borås. När jag fyllde 15 började jag segelflyga eftersom det var tidigaste möjligheten att ta certifikat, vilket jag tog sommaren -94. Byggde på med behörighet för motorseglare -97 samt ava grund och fortsättning -98 respektive -99. Lite oväntat visade det sig att segelflyg var riktigt kul så det fortsatte jag med ett tag även efter att tagit motorcert. Totalt blev det lite knappt 200h fram till 2004 då jag gjorde sista flygningen med segelflygplan (ett avapass med min fru ser jag nu när jag tittar i boken). Tänker att någon dag ska jag ta upp det igen, när helgerna är lite mer “mina egna” 🙂
Motorcert tog jag sommaren -97 under ett par intensiva veckor i San Diego, reste dit explicit för detta efter att jag hittat en flygskola som kände till reglerna som möjliggjorde att man tillgodoräknade segelflygtimmar vilket innebar att jag bara behövde flyga 25 timmar för certet. Flög första EK efter ca 5 timmar och tillbringade sedan mycket tid på långnav ut över öknen, en gång med 45 grader på marken vid ett av bränslestoppen… Efter jag fick certet blev det också en utflykt upp till Grand Canyon med övernattning på hemvägen som första “egna långnav”. Konverteringen i Sverige var relativt okomplicerad på den tiden, behövde göra en godkänd PC och kanske skrev jag också teoriprovet (minns inte riktigt där). Totalt sett en skvätt billigare än att utbilda mig i Sverige, inkl kostnaden för flyg t.o.r. San Diego samt boende där, men framför allt var det möjligt att ta certet på två veckor, 14 dagar från första flygning till uppflygning…
Vilket är ditt bästa flygminne? Ingen lätt fråga att besvara när man flugit några år, så det blir väl att plocka fram ett par exempel som kommer upp i huvudet. Tittar jag längre tillbaks så har jag brottstycken av minnen från en flygtur från Borås till Visingsö i “Helge Filip” som min far flög, där vi tältade och lånade cyklar för att ta oss runt ön, så det måste ha varit en fin tur iom den är kvar i skallen efter sisådär 35 år.
På senare år, efter jag börjat instrumentflyga, så har jag haft en del flygningar där vädret varit sådär utmanande men ändå görbart och inte hemskt eller läskigt som verkligen visat på hur mycket nytta, och kul, man kan ha med ett instrumentbevis. En sådan var då jag landade på Bringeland/Förde flygplats uppe i bergen i Norge i marginalväder med den PA-46 turboprop som vi flög ett par år på Sectra. Vi kom ut VMC under molnen på sista höjden i den stegade approachen men behövde sedan gå igenom ett molnskikt som skapats över den bergsrygg som man passerar innan man kan sjunka mot tröskeln, innan vi kunde se fältet strax innan MAP. Då hade jag en ytterligare pilot i högersits, kommersiellt utbildad dessutom, vilket var mycket värdefullt.
Än mer närtid så måste jag ju erkänna att flygningarna till Stegeborg under försommaren i år där min äldste son (11 år) så gärna hängt med för att få styra har varit riktigt fina. Det behöver inte vara mer än så, 700m gräs och en gammal Archer, för att få till riktigt fina upplevelser!
Vad har du för mål kommande året? Inför detta år har min ambition varit att komma igång med mer “utflyktsflygande” igen, inte bara flyga för transportens skull, vilket också är orsaken till att jag blev medlem i flygklubben igen i höstas efter att under många år bara flugit Sectras Mooney. Ännu så länge ser det bra ut med den ambitionen, det har blivit ett halvdussin utflykter till bl.a. Stegeborg, Motala och Öland. På lite mer sikt finns tankar på att (del)äga ett mer “eget” flygplan för att kunna ge mig ut på lite längre resor som kanske sträcker sig över en vecka eller två.
Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Jag har kompisar som, för några år sedan, åkte till Gotland över dagen. Iväg med bilen från Linköping vid 07:00, mot Västervik för att ta färjan till Visby, hänga där några timmar och sen den omvända vägen tillbaka igen. De var hemma vid 01:00. Alldeles tossigt, tyckte jag då. När jag gick med i LFK förstod jag att det här med dagsbesök i Visby var en grej. Ganska vanligt till och med. Nu har jag testat själv. Inte alls tossigt, visar det sig. Men förutsättningarna är lite annorlunda med flyg än med bil.
Jag och Olof siktade in oss på en Visby-tur första lördagen i juni och bokade KIT. Vi läste på i Svenska flygfält, tittade i AIP, frågade Daniel L (som vi visste hade varit där) och Göran B om tips, dubbelkollade öppettiderna i NOTAM och ringde tornet för att höra oss för om de hade något särskilt vi borde vara uppmärksamma på. Tornet bad oss titta närmare på taxibanorna och utmärkta hot-spots. Jag hittade även Gotlands flygklubbs sida Flyga till Visby, innehållande praktiska råd.
Dagen närmade sig och vi nåddes av meddelandet att KIT var groundat. Shit. Vi som verkligen sett fram emot det här. Skulle huvudstället hinna bli lagat innan helgen? Efter en titt på myweblog visade sig IUD vara ledig på söndagen. Det blev en backup-bokning. Vi hade redan ringt och mailat om PPR för lördagen och hörde av oss igen för tillstånd även för söndagen. De bad oss att återkomma när vi visste vilket av besöken som inte skulle ”utnyttjas” så att de skulle ha bättre koll på den förväntade trafiken. För att minska osäkerheten bestämde vi oss vid fredag lunch att satsa på söndagen; KIT, flytvästar och flotten bokades av samtidigt som vi drog tillbaka lördagens PPR. Väderprognosen visade även något bättre förutsättningar på söndagen, så det var win-win.
Klubbhuset i Visby. (Foto: Olof Persson)
Planen var ett kort besök på Gotland, bokningen sträckte sig bara fram till 15:00. För att effektivisera hade vi förberett matsäck. Olofs hemmagjorda poke bowl och min på-Ica-köpta pastasallad samsades i en kylväska. Det här var ju 6 juni, Sveriges nationaldag, så det packades även några små flaggor för att få till passande tema-bilder till det här blogginlägget (likt påskkycklingen i texten om Blåkulla/Eskilstuna). Inget lämnades åt slumpen.
Olof satt i vänsterstolen och fick äran att göra premiärturen till den stora ön. Vi gick ut via Spetsen och körde raka spåret. Östersjön och himlen hade samma färg. Det var ovant med så få referenspunkter, men det gick att ana havets krusningar och några enstaka båtar rörde sig nedanför. Gotland syntes som en skugga framför oss.
I höjd med tröskeln på bana 28. (Foto: Mattias P.)
Vi styrde mot inpasseringspunkt KARLO men blev klarerade att sjunka direkt mot hamnen. Gotlandsfärjan var på väg ut. Tornet erbjöd bana 21 (asfalt) och 28 (gräs); vinden låg perfekt för grässtråket. Staden visade upp sig under inflygningen till vänster medvind. Med elegans svängde Olof in på final och satte oss ner på gräset. Det var en riktigt fin bana. Vi rullade hela banan och sen in på TWY G, till Apron B, vid flygklubben, som är avsedd för parkering av mindre plan. Det stod ett tiotal flygplan på gräsytan. Vi hamnade intill några från Swedish Ultraflyers, i Stockholm/Frölunda. Den yngre av dem berättade att han just blivit antagen som pilot i Försvarsmakten, skulle på börja grundutbildning till hösten och förhoppningsvis komma till Malmen om några år. Han var uppväxt med flygsimulator och såg nu fram emot att flyga på riktigt.
Flygsimulator, i brädspelsversion, från 1965. Lådan låg i bokhyllan hos Visbyklubben. (Foto: Mattias P.)
Vid grinden ut från flygplatsområdet fanns ett anslag om hur man kommer in igen och utanför klubbstugan satt två medlemmar som en välkomstkommitté. De hyrde ut cyklar till stockholmarna, som ville käka på stan. Jag och Olof gick en promenad för att bygga upp hungern. Vi lämnade inte flygplatsen ur sikte men när vi hörde ett brummande som närmade sig var det tydligt att det inte var ett flygplan. Det var en mc-kortege som ringlade förbi under en dryg minut. Tydligen en tradition på nationaldagen.
Nu hade vi blivit hungriga och gick tillbaka till flygplanet. Jag tog några bilder medan Olof hämtade kylväskan. Men… Den stod inte i bagageutrymmet. What?! Några sekunder senare insåg vi att maten vi längtade efter var kvar i Linköping. Vi frågade försynt om det fanns något att köpa i klubbstugan men blev hänvisade till Willys och Ica, som låg en dryg kilometer bort. Innan vi kom fram till Ica hägrade en bemannad bensinmack, som visade sig ha smakrika mackor med mozzarella och soltorkad tomat. Jag skulle inte ge dem fem stjärnor på Google men det var mat och det var mättande — jag blev nöjd.
Olof, framför IUD, på parkeringen i Visby (Foto: Mattias P.)
På vägen från Circle K hade jag smörgåsen i vänster hand och mobilen i höger, för att samtidigt skicka in färdplanen. Rutten var uppritad på förhand. Nu satte jag bara beräknad starttid och tryckte på skicka-knappen. Det var jag som skulle flyga oss hem.
När vi frågade tornet om var det var lämpligt att göra run-up blev vi hänvisade till banänden, då det inte fanns någon inkommande trafik. Men innan jag var helt klar med checklistan kom dock frågan hur snart jag var redo — “IUD är redo om en minut” — för nu var tydligen någon på gång. Efter start följde vi kusten söderut för att vinna höjd innan vi återupptog färdlinjen över vattnet. Under de första minuterna låg Visby vackert på vänster sida. Det var en upplevelse i sig.
Färdplan från Visby till Linköping. (Image courtesy of SkyDemon.)
Hemma igen berättade jag om dagens resa och fick kommentaren “Du lever ett jetset-liv… utan jet så att säga”. Det är kanske sant? Jag fick dubbelkolla definitionen: “people who travel widely and frequently for pleasure”. Spot on!
Flygtid till Visby: 58 minuter. Flygtid hem från Visby: 1 timma och 16 minuter.
Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Det började med en chatt, som så många gånger tidigare. Olof skickade “Bokat nästa söndag, LRL. Såg att IUD var ledig…” Jag fattade vinken och svarade snabbt “Ok, jag kompis-bokar direkt”. Det har blivit som ett skämt mellan oss att just SE-IUD är mitt favoritplan. Om det istället varit KIT som stod tillgänglig där på söndagskvällen är jag inte säker på att den där chatt-tråden startat.
Nyfikna och äventyrslystna hade vi länge pratat om Öland. Redan i januari fanns det en skiss på en ambitiös heldagsutflykt för våren med stopp i Hultsfred, Oskarshamn, Byxelkrok/Ölanda och Västervik. Den rutten växte senare fram i en uppdaterad version, med Oskarshamn, Kalmar, Borgholm/Borglanda och Byxelkrok. Väder och barn kom emellan så slingan bröts upp till flera separata resor. Nu stod Byxelkrok/Ölanda på tur.
Ölanda är, enligt Svenska flygfält, ett av tre fält på Öland. De har en asfaltsbana på 600 meter. Det här skulle bli säsongens första riktiga kortfältslandning. Fram med handboken för att räkna på vikter och sträckor för att avgöra lämplig bränslemängd. Vi kom fram till att standard i ena tanken och fullt i andra blev bra. Det skulle ge en landnings- och startsträcka på knappt 400 meter vid rådande förhållanden och varsin passagerare.
Segelbåt mellan fastlandet och Öland. I reflektionen anas iPad, knäbord och en penna. (Foto: Mattias P.)
Det här var en superfin dag. Blå himmel och supersoligt, över 20 grader i Linköping. Givet shortsväder. Bokningen låg från 18:00 så jag packade en långärmad tröja för cykelturen hem senare. Efter tankningen tog vi på oss flytvästarna och rullade mot run-up. Innan avgång passade vi på att göra förbindelseprov på den öppna frekvensen 123,450 MHz, för att ha möjligheter att ge varandra positionsrapporter längs vägen. På den kanalen hörde vi även några medlemmar som flög rote.
Färdplan från Linköping till Byxelkrok/Ölanda. (Image courtesy of SkyDemon.)
För att minska sträckan över vatten lade vi en brytpunkt över Oskarshamns kärnkraftverk, en tydligt landmärke. För att ta del av den vackra kuststräckan drog jag en del av rutten från Västervik och söderut. Den till synes godtyckliga punkten strax under Åtvidaberg gav mig möjlighet att följa radial 132 från VSN mot Västervik. Vid några tillfällen längs sträckan, bl.a. vid Västerviks flygplats, stämde jag och Olof av hur vi låg i förhållande till varandra via 123,450.
Jag låg först och sjönk ner mot flygplatsen medan Olof passerade Grankullaviken på norra spetsen och placerade sig i ett väntläge vid bukten över Böda, på östra sidan. Vi spanade efter varandra och jag såg honom vid ett enstaka tillfälle, men det var svårt. Med extra fokus på fart och höjd känner jag mig nöjd över första kortfältslandningen (utan lärare). Att det var en asfaltsbelagd bana gjorde mig lugnare. Small steps. En bil stod vid klubbstugan när vi taxade in men den rullade iväg innan vi klev ur och kunde säga “Hej”.
Klubbstugan. På taket står radiofrekvensen. I fönstret till vänster om dörren står Swish-numret för landningsavgiften. (Foto: Mattias P.)
Flygutflykt med Olof innebär äggmacka i matsäcken. Jag har tagit till mig den traditionen. Att vi gav oss ut mot slutet av dagen gjorde det svårt att passa in vanlig kvällsmat innan, så det fick bli just två äggmackor — följt av några Oreo-kakor för att höja picknick-stämningen. Vi satt vid ett bord och tillhörande bänkar vid flygplansparkeringen. Det var betydligt svalare på Öland så cykla-hem-tröjan åkte på när vi fikade.
Ölanda är en liten anläggning med, vad jag förstått, en knapp handfull aktiva piloter. De har en frivillig landningsavgift på 50 kronor som jag tyckte var självklarhet. Fältet ligger drygt tre kilometer från Byxelkrok samhälle (jag tvekade nån sekund när jag flög in över hamnen och ville ge en positionsrapport, är Byxelkrok en ‘stad’ eller ett ‘samhälle’ eller något annat?), vilket Google Maps uppskattar till en promenad på 40 minuter eller cykeltur på under 10 minuter. Det är nästan tio kilometer till Böda. Vi hade solnedgången som en tickande timer och hade inte tid att lämna fältet den här gången. Väl hemma googlade jag på matställen i Byxelkrok, inför eventuellt kommande besök. Göthlins Café har fått smått otroliga 4,9 stjärnor (av 5,0 möjliga) av Googles användare och Café Stenflisan har 4,7 stjärnor. Baserat på bilderna skulle jag satsa på Stenflisan. Möjligen är betygen normerade utifrån utbudet i Byxelkrok och förväntan bör antagligen justeras därefter. #brasklapp Eller så ska recensionerna tas med en nypa salt. #punintended
Mattias felsöker wifi-delning mellan Android-telefon och iPad men är glad ändå. (Foto: Olof Persson)
Flygningen till Öland tog 54 minuter. Flygningen från Öland tog en timma och 11 minuter. Vi valde en lite annan väg tillbaka. För att undvika start över vatten gick vi söderut mot Löttorp innan det bar av västerut mot Oskarshamn; den här gången var det staden och inte kärnkraftverket. Sen ganska raka vägen hem, via Horn. Jag gick för första gången in via inpasseringspunkt Skeda udde. Min passagerare har nybyggt hus i Slaka så det var en trevlig avslutning. Vidare över Mjärdevi, till Åmynningen och ner bana 11. Det var fortfarande varmt. Det var också väldigt tyst. Klockan hade blivit halv tio och det återstod inte mer av dagen än att cykla hem för att lägga sig.
Bonus: “Namnet Byxelkrok härstammar från ‘Byskogskroken’ som avser den bukt som söderut sträcker sig till Tokenäs udde.” (källa: Wikipedia) Det har tyvärr inget med byxor att göra.
Detta är ett inlägg i serien medlemspresentationer. Syftet är att skapa inspiration, för både nuvarande medlemmar och blivande piloter, genom att visa glädjen i flygandet samt uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
Vad fick dig att börja flyga och när var det? Jag kan inte minnas att jag hade några flygdrömmar som liten. Till att jag fyllde tio år bodde jag granne med en pilot men förstod nog aldrig vad det innebar.
Hösten 2016 började jag ett nytt jobb. Det visade sig vara en arbetsplats med en handfull piloter bland de anställda, flygtidningar i fikarummet och även ett eget flygplan. Men jag kände fortfarande inget flygintresse. Sen ändrades allt. Efter att ha åkt till Jylland för en rad kundbesök — en tågresa på nästan sju timmar, enkel väg — under våren 2019 insåg jag plötsligt hur praktiskt det hade varit att kunna flyga dit. Flygtiden, med företagets plan, uppskattade jag till under två timmar. Alltså, wow, vilken skillnad!
Sommaren 2019 satt jag på en uteservering i Karlskrona med en av mina bästa vänner. Jag vädrade idén om att börja flyga och fick det stöd och den push jag behövde för att gå all in. Samma kväll bokade jag en provlektion. Två veckor senare cyklade jag för första gången ut till flygklubben. Där mötte flyglärare Göran upp. En oväntat välbekant Göran. Min gamla pilot-granne Göran. Månaden därpå började jag PPL-kursen.
Vilket är ditt bästa flygminne? Jag älskar tanken på att flyga minst lika mycket som tiden i luften. Jag har flera gånger kommit på mig själv med ett stort leende när jag cyklat till och från flygplatsen. Ibland även när jag varit på väg någon annanstans och tittat upp mot himlen. Det är en känsla av overklighet som sköljer över mig. Det tränger undan andra tankar och ger mig ny energi.
Med färre än hundra timmar i loggboken är samlingen minnen ännu väldigt begränsad. Jag drömmer om utflykter som jag hoppas kommer bli riktigt bra flygminnen. Något som nyligen blev oväntat magiskt var en kväll för några veckor sedan, i de småländska skogarna. Solen var på väg ner och skuggorna långa. Vi stod på flygfältet och tittade oss omkring, det var tyst och färgerna gyllene. Jag var på en plats jag inte hade fått uppleva utan flygcertifikatet.
Olof och Mattias, i SE-KIT, på väg hem från Hultsfred en kväll i maj. (Foto: Olof Persson)
Vad har du för mål kommande året? För att hålla uppe tempot efter PPL-kursen har jag satt upp målet att fylla på loggboken med minst 52 nya rader under 2021, en rad per vecka i genomsnitt. Jag följer utvecklingen i en graf; så länge staplarna är ovanför den vägledande linjen så ligger jag före målet.
Eftersom det var flygets egenskap som transportmedel som fångade mitt intresse så räknar jag landningar på främmande flygplatser och flygfält. Jag sätter en nål i kartan för varje ny plats. Målet är att samla ihop åtta unika fält under 2021. Med Örebro, Eskilstuna, Västervik och Hultsfred under våren upplever jag att jag på god väg. Varje utflykt genererar minst två rader i loggboken, så indirekt driver det på det första målet.
Jag har även ett tredje mål, som åker snålskjuts på det andra: att samla distansflygtid, inför att en dag anmäla mig till IR-kursen. De här timmarna kommer liksom på köpet med strävan att landa borta.
