Visbyresan 6 juni 2022

En reseberättelse av Joakim Sjöholm.

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

“Visby når ni på 50 minuter”. Det fick man ofta höra under PPL-kursen. Då kändes det långt bort, men på självaste nationaldagen, den 6 juni, så var det dags på riktigt. Allt började med att Mattias Ahlström och jag snackade ihop oss med Olof P och Mattias P på årsmötet i våras, och så vips så var Visbyresan ett faktum. Som Olof skrev: “Förslag att vi träffas 0730, tankar och drar”. Enkelt, ju?

Flottan bestod av tre kärror: Olof och Mattias i LRL, Oscar P och Emma i KIT och slutligen jag och Ahlström i IUD. Ahlström drog långa strået och fick äran att styra skutan på ditvägen. 

Ahlström gör tillsyn och förbereder IUD. (Foto: Joakim S)

Vi startade som nummer två och fick sticka direkt upp till FL75 från ESSL – det var trevligt. Under utbildningen har jag bara flugit på QNH, så det var stort på något sätt att ratta in standard. Allting är spännande och magiskt för nya piloter… Hehe!

När vi till slut låg rätt och rakt så kunde jag passa på att njuta av utsikten från högersits. Som jag tänkt hundra gånger förut: “Nu skulle man hatt en kikare…”, men det hade jag inte, så jag kunde tyvärr inte identifiera de större fraktfartygen. Efter en stund så uppenbarade sig ett långt svart streck på horisonten, det var ju förstås Gotland. När vi nådde brytpunkt Hansa var det lagom att påbörja plané och sjunka mot Karlö. Här började leken “ser du fältet?”, det var inte helt självklart vart vi skulle ta vägen, förutom på kartan. Efter lite gluttande och glanande på flygplatskortet så var vi överens om vart vi skulle, vi var på final bana 10 minsann! Jag vinkade åt Olof och Mattias som stod med telefonerna i högsta hugg bredvid parkerade LRL på gräsplattan och så tog hjulen i backen. Nu var vi i Visby, eller var vi Visby? (Och ja, det finns film på både approach och touchdown).

Det första uppdraget man har som pilot efter parkering och kupering, är urinering, så det blev en kort visit i klubbhuset på Visby, eller i Visby? Vad säger man?

Oscar och Emma på väg mot ringmuren. (Foto: Joakim S)

Kort därefter tog vi en promenad mot centrum. Här splittrades gruppen. Olof och Mattias skulle kort därefter vidare mot Bunge, där skulle vi också hamna så småningom, men vi vi var ju bara tvungna att fika innanför muren på förmiddagen. Lustig känsla eftersom vi nyss var på LFK hemma i stan. Jag, Ahlström, Oscar och Emma hittade ett trevligt fik, innanför muren givetvis. Efter fikat köpte jag en surdegslimpa med för mycket mjöl på, som jag återkommer till. Oscar och Emma sprang vidare på lunch och sightseeing, Ahlström och jag vandrade i värmen tillbaka till klubben för att fara iväg mot Bunge.

Ahlström ringde och begärde startup och så lyfte vi från flygklubben och styrde mot kalkbrottet i Slite, detta måste man se. Det är fascinerande med Gotland, det känns så långt hemifrån och osvenskt på något sätt. Man kan låtsas att man är i Grekland, litegrann, särskilt när det är varmt. Vi passerade fabriken i Slite och styrde nordöst mot Bunge. When i Rome så ville Ahlström runda Fårö, så det gjorde vi också såklart innan vi la oss på final bana 16, Bunge.

Efter att ha pratat PPR veckan innan med Inger, som sköter om Bunge, så känner man sig mer än välkommen. Taxibanan var som utlovat kantad av gula plastblommor (detta uppskattas tydligen enormt av tyskarna). På plattan står LRL med Olof och Mattias, de gör tillsyn och ska snart hem till Linkeboda igen. Vi var rejält hungriga så jag slet upp två stora äggtorpeder som jag kärleksfullt skruvat ihop kvällen innan, magiskt goda såklart. Kläm ihop två ägg, majonäs, bacon, dijonsenap, persilja, nån bra ost, salt, peppar, tomatpuré och sallad mellan två hallandsbrödskivor och njut.

Petter Blå, på Bunge flygmuseum. (Foto: Joakim S)

Bunge hade en del kul att bjuda på. De jättelika hangarportarna som gnisslade i vinden, doften av Kalla kriget och inte minst hangaren som är fylld av flygplan. Här står Jaktviggen Petter Blå, Lansen, Tunnan, Draken… och en Cessna 152. “Hur hamnade dom här?” frågade jag Inger. Jag minns inte riktigt vad hon svarade, men jag har för mig att ett museum i Visby donerade maskinerna till Inger och hennes man. På väggarna i hangaren så hänger det en massa foton från svunna tider. Det är ju ett museum, helt enkelt. Bunges historia får ni själva googla tänker jag. 

En sak jag fick reda på efter ett instagraminlägg som min mamma fick se, var att hon tillbringat två somrar på Bungefältet under 70-talet. Hon gick nämligen furirutbildning i Lottakåren just där, hon skickade en bild på klassen som är tagen precis där vi parkerade IUD. Otroligt kul sammanträffande. Här har morsan stått liksom, hon har sovit i logementet. Hon berättade hur de brukade smyga ut på kvällarna, hur den kortaste kvinnan i gruppen fått överslaf och på natten i frustration vrålat: “Hur fan kan jordens kortaste människa få överslaf?!”. Ja, det finns många historier såklart. 

Lotta-utbildning, Bunge flygfält.

Efter äggmackor, kaffe, bulle och batteri i telefonen så kom hemlängtan krypandes. Det tar ju som ni vet bara en timme att komma hem, svindlande. Nu var det min tur att flyga; Ahlström förtjänade vilan. Jag provade något nytt och progressivt och skickade in färdplan via Skydemon, otroligt smidigt. Innan avgång ringde jag Stockholm AOR och kollade så att de fått in den, allting stämde 100%. Tack till Andreas Enblom som besvärat sig med att skapa profiler för alla flygplan i appen, det sparar ju massa tid! (Inte för att jag glömt bort hur man eldar upp tid med linjalen och navskivan, men ni fattar.)

Klaff två, full gas, släpp bromsarna. Kortfältstarten från grässtråk bana 01 gick bra och vi var på väg hemåt.

Färdplanen aktiverades hos Sweden och så tog vi lagom marschhöjd. Här har ju IUD en fantastisk autopilot med kurshållning, den användes flitigt. Samtidigt som vi steg från Bunge så hörde vi Oscar i KIT på radion; han lämnade Visby ganska exakt samtidigt. Fick känslan av att här dominerar LFK luftrummet minsann, stig åt sidan! 

När vi nådde våra 7000 fot så var det ganska snart dags att sjunka igen, en lång och fin plané tills vi till sist hamnade under TMA och fick gå rakt in på bana 29. Sen stod man på plattan, hemma. Vilken dag! Så lärorik! Resan görs verkligen bäst ihop med kloka kamrater och bra väder! Det var först när jag kom hem till lägenheten och packade upp den mjöliga surdegslimpan som jag förstod att jag inte drömt, vi var på Gotland idag! Eller var vi i Gotland?

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.