Detta är andra inlägget i en serie om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.
”Blåkulla är den plats dit häxor enligt folktron flög på kvastar under skärtorsdagen för att fira häxsabbat med Djävulen”, så inleds artikeln om Blåkulla på Wikipedia. Jag fick tanken om även jag, med mina nya vingar, kunde flyga till Blåkulla. Efter några snabba googlingar dök Lantmäteriets pressmeddelande ”Här finns Sveriges 25 Blåkulla!” upp bland resultaten. Texten är från 2016 och myndighetens tjänst Sök ortsnamn ger idag 29 träffar på termen ”Blåkulla”. Jag klickade mig fram bland alternativen, i jakt på passande punkter att flyga över under påskveckan, när jag plötsligt inser att ett av dessa Blåkulla ligger på finalen för bana 18 vid Eskilstuna flygplats. Där och då blev det bestämt, dit skulle jag. Och det föll sig så att det blev just på skärtorsdagen.
Eskilstuna (ESSU) ligger under ett TIZ/TIA, som jag minns från utbildningen men aldrig testat på riktigt. Med tanke på senaste årets begränsade öppettider på landets flygplatser var frågan om AFIS ens skulle vara bemannat. Jag hörde av mig till Eskilstuna motorflygklubb för mer information och insider-tips. Även om det inte krävs PPR så rekommenderades jag att ringa tornet (som har öppet 08:00-17:00 LT) innan avfärd och jag fick även veta att klubben har en pärm för besökande flygplan, som gör att man undviker landningsavgiften. Helgpiloter som vill tanka behöver säga till innan och erbjuds idag 100LL men inom några veckor även UL91. What’s not to like? Let’s go!
Ursprungsplanen var att ge sig iväg på onsdagseftermiddagen, på ”dymmelonsdagen” om vi ska hålla fast vid påsktermerna. Men redan i helgen pekade väderprognosen på att det inte skulle funka. Torsdag förmiddag fick bli Plan B. Det var en vacker morgon, nästan perfekt. Vi gjorde tillsyn, skickade in färdplan, ringde Eskilstuna-tornet, ringde Västerås-tornet (som har PPR för trafik i Sector Västerås, enl. Notam; möjligtvis onödigt eftersom vi planerat att gå under sektorn men de tackade för info och bekräftade att de såg färdplanen), dränerade tankanläggnigen, tankade fullt och ringde Saab-tornet för att slutligen köra run-up och taxa ut på bana 11. Som med flygning generellt spenderade vi mer tid på marken än i luften. Flygtiden från ESSL till ESSU klockade in på 44 minuter, med nordliga vindar.
Den här gången flög inte jag och Olof varsitt plan. Vi delade på kostnaden, vi delade på upplevelsen och vi delade med oss av det vi lärt oss lite olika eller lärt oss mer om. Att observera från högerstolen, ha kapacitet över att ytterligare bekanta sig med navigationshjälpmedlen och vid tillfälle stötta PIC var otroligt lärorikt. Det gav också möjlighet till samtal om detaljer som inte uppstår med icke-flygande passagerare.
Jag flög till Eskilstuna, Olof flög oss hem.
Eftersom erfarenheterna kring AFIS var begränsade till det som nämndes i radiokursen så fräschades terminologin upp kvällen innan, genom att läsa de övningsdialoger som finns i läroboken. Inga konstigheter egentligen. Att nyligen ha läst frasen ”[vindinfo], banan fri” skulle senare rädda mig när jag på basen lade en lång sekund på att processa vad som just sades innan jag kunde läsa tillbaka ”bana 36 fri”.
Färdplanen var enkel: gå över Finspång och Katrineholm och sen ner på 1500 ft innan Bälgviken för att komma under Sector Västerås och vidare till inpasseringspunkt Stenkvista. Utan att veta exakt hur AFIS-grejen skulle funka hade vi ställt in oss på väntläge West (som inte syns i Skydemon men däremot på TMA-kartan och i Svenska flygfält — och även, visade det sig senare, på den overlay i Skydemon som kommer med Svenska flygfält-integrationen) och sen in på vänster medvind. Tornet föreslog istället att gå direkt mot vänster bas bana 36, längs järnvägen. En bra referens, när jag till slut såg den. Klockan var kvart över tio när vi landade och taxade in till klubben via taxibana B. Det visade sig att AFIS avslutade färdplanen åt oss. Smidigt. Och bra att veta att den tjänsten ingår.
I informationen från motorflygklubben hade vi fått veta att det fanns ett anslag om tillträde till klubbstugan på ytterdörren. Det var en elegant lösning: blippa en QR-kod (eller skriv av en url), fyll i ett formulär på webben, klicka Skicka och vänta på ett mail med en engångskod till dörrlåset. I mailet stod det även ”I klubblokalen finns det diverse kioskvaror och det går bra att betala med Swish eller kontant.” Kylen och frysen bjöd på ett utbud liknande det vi är vana vid hemifrån. Vi hittade även toaletterna och ett planeringsrum med dator. På ett av borden, i det stora rummet vid köket, låg besökspärmen. Längst bak i pärmen gömde sig reklam för ”Grillkvällar på ESSU”, torsdagar 18:30 under juni-augusti. Oklart om det även gäller pandemins år 2021 men jag tycker att det låter trevligt.
Det var en del aktivitet på flygplatsen och omkring klubben under vårat korta besök. Strax efter att vi kom gav sig en elev och lärare iväg, vi träffade på ett par personer i klubbstugan och hörde ytterligare några plan på radion. Kul!
Vi skippade fikan och siktade på medhavd lunch hemma i egna klubbstugan. Mindre än en timma efter touch down var vi i luften igen. Start bana 36 och i banans förlängning, innan vänstersvängen över Europaväg 20, gick vi slutligen över en av Sveriges 29 Blåkulla. Mission accomplished! (Förtydligande: jag såg inga påskkärringar.) Hemvägen var inte helt olikhet den tidigare rutten. När vi passerade Katrineholm spanade vi särskilt in flygfältet, inför kommande utflykter.
När Olof pratade med Saab-tornet på morgonen ställde han en extra fråga. Han undrade om vi kunde få möjlighet att testa rutinen för radiobortfall när vi återvände till ESSL. Självklart skulle vi få det. På LFKs säkerhets- och infomöte i mitten av mars, när vi fick höra om förra årets klubbresa till Skanderna och besöket på Remote Tower Center i Sundvall (som har hand om ESSL), berättades att personalen uppmuntrade klubbens medlemmar att fråga om vi ville testa reservrutiner. Så nu gjorde vi just det. Efter inpassering Östra Harg klarerades vi mot höger medvind bana 29, i höjd med tornet. Jag och Olof började spana. Till att börja med hade vi svårt att ens se tornet. Men till slut så. Och då identifierade vi även remote-masten alldeles intill. Strax efteråt tändes den gröna lampan i toppen av masten. Den syntes oväntat bra — mitt på dan, med solen i söder och vi kom norrifrån. Nu vet vi att det funkar och hur det funkar, om det skulle behövas på riktigt nån gång.
Tack till Eskilstuna och Saab-tornet för en härligt och lärorik förmiddag!
