Plåthangaren

Hangar(Med mottot:  ”Om jag inte minns fel”)

Nu när den gamla plåthangaren monteras ned så börjar man försöka få fram litet information från minnet i skallen. När jag blev medlem i LFK, 1975, så var den uthyrd till SAAB som använde den som förråd för bl. a. en Hughes 500 och Safiren SE-EDD.  Det fanns säkert fler saker därinne men fönstren var övertäckta så det gick inte att se in i den. Främsta tillämpningsområdet av hangaren vad beträffar LFK var att det pinkades mycket på väggarna på den. Både personal och medlemmar utnyttjade denna möjlighet i olika ”nödsituationer”.

När kontraktet med SAAB sades upp vet jag inte men jag har för mig att LFK:s flygplanflotta var så stor så att det var inte längre praktiskt möjligt att både hangarera flygplan och sköta tillsyner i samma hangar.

Sommaren 1978 så renoverades hangaren och den började benämnas ”Tillsynshangaren”. Det monterades in ett värmeaggregat och jag tror att väggarna isolerades på något sätt. Tryckluft ordnades också på något sätt och pinkandet upphörde.

Helt plötsligt så fick den heltidsanställde mekanikern Kalle ”Flaps” Gustafson en dräglig arbetsmiljö.

Trähangaren var bedrövlig i detta avseende. Det var mörkt och kallt att jobba där och man fick släpa runt på sladdlampor för att kunna se vad man höll på med. Att ligga på rygg och tvätta skit under buken på en Cessna med underkylt dränerbränsle var ingen höjdare. I slutet på varje arbetsdag så fick allting packas ihop och flygmaskinen tryckas in i ett hörn längst in i hangaren och allt detta tog tid. Sedan så var ju Kalle tvungen att gå in i klubbstugan och värma upp fingrarna ett antal gånger om dagen och allt detta tog också tid.

Kalle Flaps var glad som en speleman över att äntligen kunna få en någotsånär varm och ljus hangar och det påverkade även tempot på tillsynerna, allting gick fortare och enklare. LFK producerade runt 5000 flygtimmar per år på den här tiden och att tillsynsverksamheten gick snabbare kom ju samtliga medlemmar till godo.

Det är svårt att plocka fram några speciella minnen av hangaren i sig, den blev ju snabbt en del av vardagen på något sätt men den blev ju snabbt en samlingspunkt för alla de som på något sett var involverade i den tekniska tjänsten, ingen nämnd och ingen glömd.

Ett minne beskrev jag för snart ett år sedan i inlägget ”Med aceton i blodet”.

Om jag inte minns fel så tror jag att detta föranledde montaget av en fläkt som kunde suga ut luften ur hangaren. Vad som hände senare, 1990-talet och framåt kanske någon annan kan berätta om?

Visst känns det litet sorgligt nu när hangaren plockas ned men man måste inse att saker och ting förändras och förändringar kan ibland vara av godo. Jag önskar LFK och dess medlemmar all lycka i framtiden. Saker och ting kommer att falla på plats bit för bit även om det är en rörig period just nu.

/Håkan Olsson

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *